fredag 16 oktober 2015

Alla män är potentiella våldtäktsmän

Ja jag vet, ett provokativt statement som säkert får många att se rött. Men jag har velat skriva om det här länge, för det gör mig så arg att folk ska tala om för mig hur jag ska tänka och nedvärderar mina rädslor. För mig är alla penisbärare potentiella våldtäktsmän. Ingen skillnad var, när eller hur, men risken finns alltid där. Att bli våldtagen. Av en man.
När jag uttryckt mig om detta får jag ofta mothugg, "men så kan du inte tycka", "varför raggar du på män då?", "du är ju dum i huvudet som tycker så", "förjävligt att dra alla över en kam". Men jag kan, och jag gör det, Mina erfarenheter och de saker jag upplevt och varit med om i livet har gjort att jag kan tycka så. Jag har oändliga gånger känt mig sexuellt hotad eller utsatt av män, på olika sätt. Kommentarer på arbetsplatser, på krogen, på stan. Blickar, antydningar, sms, mail.. Allt av män. Det har aldrig hänt att jag (som kvinna) känt mig sexuellt utsatt eller hotad av en annan kvinna, vilket jag gärna lyfter fram eftersom (män) ofta gärna lyfter fram att även kvinnor kan våldta. Ja det kan de, men om en tittar på statistik är majoriteten av de våldtäkter som begås utförda av män, på både kvinnor och män. "Ja men tänk på alla fall som inte blir anmälda" säger ni då. Ja, tänk på alla fall där kvinnan väljer att inte anmäla när hon blivit våldtagen, jag tror inte andelen kvinnliga förövare skjuter i höjden för det.

Trots att jag känner såhär, rädslan för att försätta mig i situationer där jag kan råka ut för olika jobbiga saker, är jag bara människa med viljan att leva. Träffar jag en kille på krogen kan jag åka hem till honom (efter noga övervägning huruvida han är en psykopat eller ej), men jag är konstant medveten om att risken finns. Att jag försätter mig själv i en ofördelaktig situation, för hur nice han än verkar vara där och då, vet en inte vad som kan hända när dörren är stängd och taxin åkt iväg. Men jag tar den risken. Då får det mig att undra, om jag då skulle bli våldtagen får jag antagligen höra att jag får skylla mig själv som åkte hem med en främmande man, både från folk i min omgivning och även av rättsväsendet om saken tas till högre instanser. Men om jag då ska höra på folk som säger att det inte är sant, att alla män inte är potentiella våldtäktsmän, då borde det ju inte vara mitt fel att jag blev våldtagen. Så hur ska jag göra? Jo, jag ska tydligen fortsättningsvis göra som vi kvinnor blir lärda från barnsben; försätt dig inte i situationer där du kan bli våldtagen. Okej, så nu är det igen på mitt jävla ansvar att inte se för slampig ut, att inte le åt fel person, att inte sända ut "fel signaler", att inte "bjuda ut" mig, att inte ge sken av att vilja lära känna nya personer,.. För om jag har "sänt ut signaler" ger det mannen rätt att våldta mig? Är det det som är samtycke? Att han kanske tolkade situationen fel, att han trodde att jag ville fast jag sa nej, att nejet tolkades som ett kanske eller ett varför inte? När ska vi börja lära männen att det inte är okej att våldta?

Och så några ord om denna eviga myt som reproduceras av media och omvärlden, om den stereotypa våldtäktsmannen som den okände individen som hoppar fram ur buskarna och ger sig på den joggande tjejen en mörk torsdagskväll. Det scenariot händer också, inte för så länge sedan här i Vasa. Men en stor del av våldtäkterna som begås, begås ofta av en man som finns i närheten av kvinnan. En partner, en nära vän, en släkting. Vilket gör saker ännu mer svårare när det gäller att göra en anmälan, för det är svårt att som offer bli trodd, på grund av att det inte varit den "typiske" våldtäktsmannen som varit inblandad. Vi har en våldtäktskultur, och det pratas alldeles för lite om det. Det begås varenda dag, överallt, och det gör att ingen ska komma och säga åt mig vad jag ska vara rädd för eller inte. En man, som aldrig känt sig sexuellt hotad eller känt rädsla för att bli trakasserad, har inte den minsta rätt att berätta för mig att jag "tycker fel" i den här frågan. Jag känner det jag känner, och ju mer jag ser mig omkring vet jag att jag känner rätt. Tyvärr.




(Måste också följa med strömmen och skriva lite om den här Bloggalan som tydligen ska äga rum snart. Har ingen aning om var, när eller hur detta sker, är inte alls insatt och jag vet inte vilka priser som ska vinnas. Men jag kan inte förneka att jag log vid tanken på att om jag mot all förmodan skulle bli nominerad till någonting, och då delta i galan, så skulle jag garanterat göra en Lady Gaga och ha en klänning av rått kött eller något, bara för att det skulle vara så jävla legendariskt)

3 kommentarer:

Sanna sa...

Jag tror att många tolkar uttrycket i din rubrik som att alla män är kapabla att begå våldtäkt och ser det som en förutfattad mening snarare än en befogad rädsla. Tråkigt nog.

Rädslan du beskriver känner jag igen mig i till stor del. Jag kände ingen sådan rädsla förr, sen tog det bara en människa för att krossa den trygga världsbild jag hade. Jag tror det är svårt för oberörda att förstå den inverkan denna rädsla har i ens liv, och därför har lätt att vifta bort den med ett "äsch, var inte så larvig".

Jag tycker också att fokus bör flyttas från att lära flickor och kvinnor att inte "försätta sig i farliga situationer" till att lära alla oavsett kön att de har all rätt att sätta gränser samt att de gränserna alltid, alltid ska följas. Att det inte spelar någon roll att man "bara skojade lite" om den utsatta parten inte ville bli tafsad på eller kränkt på något vis. Och så vidare. För problemet begränsar ju sig uppenbarligen inte till samtycke vid sex.

Satu sa...

Håller med om det. Det är sjukt hur vi har ett narrativ om vad en riktig våldtäkt och en riktig våldtäktsman är, och att problemlösningen går ut på att skuldbelägga och begränsa offret...

Carina sa...

Önskan att dominera är fortfarande en stark drift hos många män och som tar sig fysiska uttryck som t.ex våldtäkter och annat våld riktat mot andra män. Det är ett faktum som inte kan negligeras. Samtidigt är det alltfler män som tar avstånd från denna sjuka mansbild men jag undrar varför de inte syns och hörs mera än vad de gör?
Dominansproblemet finns också bland kvinnor men det tar sig andra uttryck och riktas inte sällan mot den egna kroppen - ett uppdämt raseri som trycks ner men son den energi den är måste hitta en flödeskanal.
Önskan att dominera visar på låg grad av empati och därmed en oförmåga att känna med den son man åsamkar skada. Frånvaro av empati ger lov att våldta, skada och döda. Den som kan känna med en annan vill/kan inte medvetet åsamka skada. Våldtäkt är enligt mig en medveten handling med syfte att skada.