picky bitch

Jag har snart varit singel ett år. Det känns otroligt konstigt för jag har aldrig varit med om det under mitt vuxna liv, och tiden har bara flugit iväg. Jag trodde till en början att jag skulle upprepa samma mönster som jag gjort tidigare, att vara singel någon månad och sedan hitta en karl att bli helt störtförälskad i och så blev det med det singellivet. Men nej. Jag har mer och mer börjat trivas med ensamheten. Att komma hem till ingenting, att inte behöva ställa eller anpassa sig efter någon annan som har en massa förväntningar på en, utan jag kan komma och gå som jag vill (här syftar jag förstås på en partner, inte min dotter som jag så klart tar hänsyn till och anpassar mig efter). Det har hänt så mycket bra det här året också så behovet av att hitta en partner har inte funnits. Jag har fått nya vänner och funnit en vän som kompletterar mig på alla plan, hon har förgyllt mitt liv något otroligt sedan i somras när vi började hänga och jag tror det är mycket tack vare henne jag inte har något behov av en partner i mitt liv. För är det inte så, att om en omger sig med goda vänner som ger en den intellektuella, sociala och psykiska stimulans en behöver, vad ska en då med en henvän (pojk-/flickvän) till? Jag behöver ju som alla andra även fysisk tillfredsställelse men det behöver inte vara mer än så, inget mer än sex, sex utan känslor och no strings attached.
 Jag kan komma på mig själv med att sakna någon att äta helgfrukostar tillsammans med, dela på tidningen och föra diskussioner om läget ute i världen medan kaffet kallnar i kopparna. Jag kan också sakna någon att gå i bastun tillsammans med, dricka en öl och fundera på livets mening. Jag kan sakna någon som håller om mig på söndagsmorgonen efter en lördag fylld av fest, som kramar bort min bakfylleångest. Sånt kan jag sakna. Tills jag kommer på att jag visst har folk jag kan äta frukost med, gå i bastun med och skeda med! Jag behöver ingen etikettbelagd relation för att få det, för jag har mina vänner som jag kan göra sådana saker med. Mer och mer känner jag avsmak för tvåsamheten och finner en polyamorös livsstil mer tilltalande, dvs att en kan förälska sig i många olika människor av olika orsaker. Även om jag skulle hitta en partner nu vet jag med mig själv att jag snabbt blir uttråkad för hen kommer inte att kunna uppfylla de krav jag har på den människa som jag ska kunna ge mitt hjärta åt. För jag tillåter mig själv att vara kräsen, så förbannat kräsen. Det är slut med att vara tillsammans med någon -trots att- han har vissa egenskaper som stör mig eller gör mig irriterad. Jag skulle t.ex. aldrig vara med någon som "kanske är lite rasist, men han visar det bara när han är full", eller någon som hatar min familj och vägrar komma på familjesammankomster och jag får komma med dumma ursäkter om varför han aldrig är med. Jag skulle inte vilja vara med någon som inte har samma inställning till livet som mig, någon som endast tänker på pengar och materiella ting, något som jag försöker sluta med, det finns viktigare saker i livet än prylar. Jag vill inte vara med någon som inte är stöttande och finns för mig när jag behöver, så självupptagna människor går fett bort. Så vad är det för människa jag skulle kunna tänka mig att dela mitt liv med?
Tja, han ska vara klok och aldrig sluta jaga kunskap, han ska vara barnkär men ändå kanske inte själv vilja ha barn, han ska tycka om musik och kunna dansa, han ska vara lojal och få mig att skratta. Han ska ha mål i livet men inte sådana som gör att vi blir låsta, hellre ett mål att resa runt världen när vi fyller 50 än att bygga ett stort hus och vara skuldsatta resten av livet. Han ska klä sig snyggt. Gärna dela samma ideologiska värdegrunder som mig, och kunna stå upp för det när vi är ute bland folk. Han får gärna ha tatueringar. Han ska tycka om att vara hemma ibland, dricka vin och spela vinyl tills solen går upp, men vi ska också kunna gå på rejv och möta soluppgången från ett av taken på stans höghus. Det ska vara ett äventyr att leva med honom, men ändå kunna ha en vardag där vi längtar efter att få berätta för varandra hur dagen har varit när vi kommer hem från våra jobb. Han ska tycka om min mormor. Läsa böcker. Gärna spela instrument.

Ja, ni hör. Jag kommer inte att hitta någon som jag just beskrev om jag inte sänker mina krav, och det tänker jag inte göra ännu på länge, för jag är inte i behov av tvåsamhet som det är nu. Jag är så jävla nöjd med mitt liv, jag trivs i vår lägenhet, jag tar livet som det kommer och jag har slutat stressa upp mig över saker som det inte är värt att bli uppstressad över. Jag tar hand om mina vänner och ser till att ägna så mycket tid åt dem som möjligt när min dotter är hos sin far, för det är där jag samlar min energi, när man skrattar tills tårarna rinner, dansar tills fötterna blöder och vaknar i en hög i sängen och funderar vad fan som hände igår. Jag är inte redo för tvåsamhet, och gudarna ska veta när jag blir det.

Kategorierna som inte fick plats

Min syster skriver om vikthets och all negativitet det innebär i ett utomordentligt inlägg idag, så då finner jag det inte mer än rätt att jag skriver om den andra stora snackisen i den finlandssvenska bloggvärlden, nämligen bloggalan. När jag hörde det var bloggala på gång så brydde jag mig inte nämnvärt, eftersom jag visste att det antagligen skulle bli som alla andra liknande tillställningar, nämligen de som skriver om mode, inredning och hälsa kommer att synas mest. Och det har jag inget emot, låt dem synas, för det är ju ändå sådana bloggar som lockar mest läsare, de mer lättlästa, vackra och tilltalande bloggarna. Men nu när jag var inne och kollade igenom vilka kategorier en kan nominera bloggare i så måste jag nog erkänna att jag blev lite besviken.

Kategorierna är som följer:

Årets mode-/skönhetsblogg
Årets tränings-/hälsoblogg
Årets foto-/videoblogg
Årets personliga blogg
Årets familjeblogg
Årets kreativa blogg
Årets blogg
(+ kategorier som årets företagare osv men det tar jag inte upp här)

Inga överraskningar. Och det är det som stör mig lite. Var är "Årets provokatör", "Årets samhällskritiker", "Årets humorblogg" eller "Årets politiska blogg"? Och ja, utbudet är inte så stort av bloggande provokatörer i Svenskfinland, men att det inte helst finns en enda kategori som skulle rymma de som inte passar in tillsammans med modebloggarna eller träningsbloggarna. Det känns ledsamt. När det nu fanns en möjlighet att kanske lyfta fram någon som inte följer med strömmen, som skriver om saker som inte alltid är färgglatt och lättsmält, någon som kanske håller kvalitet före kvantitet. Vi överhopas av mode- och skönhetsbloggar från alla håll och kanter, så det vore ju trevligt med lite diversitet i utbudet, och som sagt, ge lite utrymme åt de som tar sig tid att ifrågasätta och som vill väcka diskussion. Och absolut inget illa menat om de som ordnat hela galan och lägger ner av sin tid för ett dylikt evenemang, ni är jävligt driftiga. Det är bara mångfalden jag saknar.

Men kanske det är fel forum, kanske vi som inte skriver om våra kläder och våra dieter helt enkelt passar in i en dylik tillställning. Kanske vi borde ha en egen liten gala, en gala för de konstiga, oestetiska, fuck you-bloggarna som vill vara en nagel i ögat på hela jävla samhället? Vi vill ju också att våra bloggar ska uppmärksammas och bli lästa, kanske främst av den orsaken att vi vill få folk att ifrågasätta sitt eget sätt att tänka och sin inställning till omvärlden och samhället.
Tyvärr är det väl ofta så, att det som kräver extra mycket tankekraft ofta förbises av den stora massan, att det är den lilla klicken intresserade människor som läser de djupare bloggarna och därför når de inte alltid ut till allmänheten på samma sätt som dagens outfit-bloggarna. Och sånt är livet, att alltid spotta i motvind, men det gör även att viljan att skriva inte sinar, eftersom de annorlunda bloggarna behövs. Vi borde bara bli duktigare på att lyfta varandra och få varandra att synas mer, med samarbete kommer vi långt. Och tänk vilka intressanta diskussioner det kunde bli på bloggträffarna för the outcasts, om hur vi ska störta patriarkatet och ändra på alla orättvisor i samhället. Det vore något det.

Annars vill jag önska lycka till åt alla som blir nominerade till pris på galan. Ni har arbetat hårt och är värda det, oavsett om ni får pris eller ej så är ni alla jätteduktiga.

Alla män är potentiella våldtäktsmän

Ja jag vet, ett provokativt statement som säkert får många att se rött. Men jag har velat skriva om det här länge, för det gör mig så arg att folk ska tala om för mig hur jag ska tänka och nedvärderar mina rädslor. För mig är alla penisbärare potentiella våldtäktsmän. Ingen skillnad var, när eller hur, men risken finns alltid där. Att bli våldtagen. Av en man.
När jag uttryckt mig om detta får jag ofta mothugg, "men så kan du inte tycka", "varför raggar du på män då?", "du är ju dum i huvudet som tycker så", "förjävligt att dra alla över en kam". Men jag kan, och jag gör det, Mina erfarenheter och de saker jag upplevt och varit med om i livet har gjort att jag kan tycka så. Jag har oändliga gånger känt mig sexuellt hotad eller utsatt av män, på olika sätt. Kommentarer på arbetsplatser, på krogen, på stan. Blickar, antydningar, sms, mail.. Allt av män. Det har aldrig hänt att jag (som kvinna) känt mig sexuellt utsatt eller hotad av en annan kvinna, vilket jag gärna lyfter fram eftersom (män) ofta gärna lyfter fram att även kvinnor kan våldta. Ja det kan de, men om en tittar på statistik är majoriteten av de våldtäkter som begås utförda av män, på både kvinnor och män. "Ja men tänk på alla fall som inte blir anmälda" säger ni då. Ja, tänk på alla fall där kvinnan väljer att inte anmäla när hon blivit våldtagen, jag tror inte andelen kvinnliga förövare skjuter i höjden för det.

Trots att jag känner såhär, rädslan för att försätta mig i situationer där jag kan råka ut för olika jobbiga saker, är jag bara människa med viljan att leva. Träffar jag en kille på krogen kan jag åka hem till honom (efter noga övervägning huruvida han är en psykopat eller ej), men jag är konstant medveten om att risken finns. Att jag försätter mig själv i en ofördelaktig situation, för hur nice han än verkar vara där och då, vet en inte vad som kan hända när dörren är stängd och taxin åkt iväg. Men jag tar den risken. Då får det mig att undra, om jag då skulle bli våldtagen får jag antagligen höra att jag får skylla mig själv som åkte hem med en främmande man, både från folk i min omgivning och även av rättsväsendet om saken tas till högre instanser. Men om jag då ska höra på folk som säger att det inte är sant, att alla män inte är potentiella våldtäktsmän, då borde det ju inte vara mitt fel att jag blev våldtagen. Så hur ska jag göra? Jo, jag ska tydligen fortsättningsvis göra som vi kvinnor blir lärda från barnsben; försätt dig inte i situationer där du kan bli våldtagen. Okej, så nu är det igen på mitt jävla ansvar att inte se för slampig ut, att inte le åt fel person, att inte sända ut "fel signaler", att inte "bjuda ut" mig, att inte ge sken av att vilja lära känna nya personer,.. För om jag har "sänt ut signaler" ger det mannen rätt att våldta mig? Är det det som är samtycke? Att han kanske tolkade situationen fel, att han trodde att jag ville fast jag sa nej, att nejet tolkades som ett kanske eller ett varför inte? När ska vi börja lära männen att det inte är okej att våldta?

Och så några ord om denna eviga myt som reproduceras av media och omvärlden, om den stereotypa våldtäktsmannen som den okände individen som hoppar fram ur buskarna och ger sig på den joggande tjejen en mörk torsdagskväll. Det scenariot händer också, inte för så länge sedan här i Vasa. Men en stor del av våldtäkterna som begås, begås ofta av en man som finns i närheten av kvinnan. En partner, en nära vän, en släkting. Vilket gör saker ännu mer svårare när det gäller att göra en anmälan, för det är svårt att som offer bli trodd, på grund av att det inte varit den "typiske" våldtäktsmannen som varit inblandad. Vi har en våldtäktskultur, och det pratas alldeles för lite om det. Det begås varenda dag, överallt, och det gör att ingen ska komma och säga åt mig vad jag ska vara rädd för eller inte. En man, som aldrig känt sig sexuellt hotad eller känt rädsla för att bli trakasserad, har inte den minsta rätt att berätta för mig att jag "tycker fel" i den här frågan. Jag känner det jag känner, och ju mer jag ser mig omkring vet jag att jag känner rätt. Tyvärr.




(Måste också följa med strömmen och skriva lite om den här Bloggalan som tydligen ska äga rum snart. Har ingen aning om var, när eller hur detta sker, är inte alls insatt och jag vet inte vilka priser som ska vinnas. Men jag kan inte förneka att jag log vid tanken på att om jag mot all förmodan skulle bli nominerad till någonting, och då delta i galan, så skulle jag garanterat göra en Lady Gaga och ha en klänning av rått kött eller något, bara för att det skulle vara så jävla legendariskt)

Är du knullbar, lilla vän?

Läste den här artikeln för några veckor sedan på svenska yle, och har länge känt att jag behöver skriva något om det, eller speciellt om de reaktioner som kommentarerna till artikeln väckte hos mig. Det är antagligen inget nytt för gemene man att kvinnor och män framställs olika i media och reklam, tror även att jag själv skrivit om det för någon tid sedan. Kvinnan ska vara vacker att titta på och sälja saker med sin sexighet, männen ska sälja saker med sin pondus och tuffhet. Inget nytt under solen för de flesta. Vi vet även att kvinnor framställs annorlunda i reportage och artiklar än män, till exempel i en intervju med en framgångsrik kvinnlig chef får hon ligga på ett skrivbord och fläka ut sig och prata om sin framgång i egenskap av kvinna, medan samma reportage om en man koncentrerar sig på mannens yrkesroll istället för det faktum att han är man.
Kommentarerna till dessa artiklar är alltid lika provocerande, och jag kan inte för mitt liv förstå hur vi inte kan se hur fel och skev bild av kvinnor OCH män vi reproducerar om och om igen. "Men kvinnor vill ju se bra ut och vara kvinnliga, de som säger något annat är bara avundsjuka för att de inte ser lika bra ut" typ. Då kan jag ställa frågan; har en som kvinna någon gång haft ett val, om en vill vara kvinnlig eller ej? Jag har aldrig blivit tillfrågad huruvida jag vill se bra ut och vara "kvinnlig" för att jag är född kvinna, det är något som tas för givet. Att det är av naturen bestämt att en som kvinna VILL vara vacker och se ut på ett speciellt sätt som anses vara feminint och tillfredsställande för männens blickar. Jag har aldrig känt att jag haft ett val att vara kvinnlig eller ej. När jag lämnade barndomen och blev mer medveten om mitt och andras utseende märkte jag snabbt vad som förväntades av mig som kvinna. Att jag skulle passa in i ett fack tillsammans med andra kvinnor, ett fack där vi vände ut och in på oss själva för att få mäns uppmärksamhet, vi skulle vara knullbara. Även om jag var punkare, rakade av mig allt hår på huvudet och hade konstiga kläder ville jag vara snygg, och "kvinnlig".

En behöver ju inte helst leta länge innan en ser mönstret i reklamer som vi matas med hela tiden. Det är snygga, smala sexiga kvinnor med kåt blick som säljer allt från parfymer till jeans och mat, medan männen säljer saker genom att se stora, starka och farliga ut. Och vi köper skiten, Vi ifrågasätter inte helst varför vi köper jeans som marknadsförts med modeller som ser ut som de just ska bli våldtagna. Vi har blivit så avtrubbade att vi inte orkar bry oss, och hur ska det då komma till en förändring? När vi lever i tron att det är så här det ska vara, att vi som kvinnor VILL framställas som köttstycken och objektifieras i tid och otid, för att vi tycker om att få männens uppmärksamhet.

källa

Hur ska vi komma från de stereotypa könsrollerna när vi inte ifrågasätter och vill ha en förändring? Våra barn får lära sig redan i förskolan hur viktigt utseende är, och det är otaliga gånger jag fått förklara för min sexåring att det inte spelar någon roll hur en ser ut, utan det viktiga är att det är bekvämt. Och hon är rädd för att de ska skratta åt henne om hon har fel leggings eller fel t-shirt. Hon är sex år. Hur ska det bli sedan, när hon är tio, tretton eller femton? När hon hela tiden ska klä sig för att få andras acceptans? 

När jag kommer ur duschen (där jag rakat bort allt hår från ställen där kvinnor inte ska ha hår, peelat huden, använt schampo och balsam som gör håret tjockare och mindre frissigt, peelat ansiktet och efteråt smort in mig med någon kokosdoftande salva över hela kroppen), och ställer mig framför spegeln för att ändra mitt utseende helt och hållet, vem gör jag det för? Jag vill intala mig själv att det är för min egen skull jag sminkar mig och fixar håret, för jag tycker det är roligt att se bra ut. Men jag vet även också att det förväntas av mig i egenskap av kvinna att jag ska göra allt detta, lägga ner tid på att lägga en mask på mitt eget ansikte. Lägga ner tid på att ha ångest över min kropp och min hy, för det finns alltid något som kunde vara lite bättre, lite smalare, lite fastare. Hur många mödrar står inte framför spegeln och svär över sina celluliter eller sina kärlekshandtag inför sina barn? Och vad gör det med dem, att redan från unga år påverkas både av sina föräldrar och av ett konstant flöde av reklam utifrån, som säger att du inte duger som du är? 

En kommentar från artikeln: Jag tror nog att kvinnor vill vara just kvinnor. Kvinnor vill inte vara män,jag frågar därför varför inte kvinnor får vara kvinnor? Ska dom vara något dom inte är och något dom kanske inte ens vill vara?

Vad är det att vara kvinna? Vad är det att vara man? Är det att vara kvinna om en erkänner sig underlägsen mannen och endast ses som ett kön? Är det att vara man att vara överlägsen alla andra levande ting och ses som människa, inte endast ett kön? Vad är det som gör att det ses annorlunda på kvinnlig respektive manlig framgång? Varför läggs det så mycket fokus på den kvinnliga chefens familjeliv eller klädstil, medan den manliga chefen verkligen får prata om sitt jobb och sin karriär? 

Innebär det att jag inte vill vara kvinna om jag inte accepterar de krav som ställs på mig och mitt utseende, att jag vägrar objektifieras? 

källa

Och det är ju inte bara kvinnor som far illa av detta, männen och bilden av hur en "riktig man" ska vara påverkas i lika stor utsträckning. Det är inget hälsosamt ideal som männen ska tvingas följa, att vara hård och alltid stark, inte visa känslor och absolut inte visa feminina sidor. Som sagt reproduceras dessa stereotypa roller genom vår tystnad, genom vår acceptans och det faktum att vi tror att det är så här det ska vara. Vi kommer aldrig att slippa sexism eller uppnå jämställdhet mellan könen om vi inte problematiserar och ser det absurda i de bilder som vi matas med varje dag, och ifrågasätter våra egna föreställningar om vad som är "kvinnligt" och "manligt".

Jag vill inte vara knullbar. Jag vill vara en människa som ska kunna se ut hur jag vill utan att behöva fundera över om jag är tillräckligt feminin eller uppfyller andras krav på hur jag borde se ut. Problematisera och ifrågasätt, gott folk, var jobbiga och säg emot, någonstans måste vi börja luckra upp dessa skadliga roller som tilldelas oss från den dagen vi föds. 

Tips: besök The Gender Ads Project för många skrämmande exempel på hur sexism och makt används i marknadsföring.

What goes around comes around

Jag borde inte skriva i det sinnestillstånd jag befinner mig i nu. Jag borde gå och lägga mig, inte tänka på alla idioter som finns i min omgivning och vänta på helgen som snart är här. Men vet ni vad? Precis över allt på alla tänkbara sociala medier som finns bombarderas jag av folk som delar artiklar i ren ilska och tänker inte en sekund extra på vad det är de delar. Så därför tänker jag låta känslorna skriva den här gången, för nu orkar jag inte hålla tillbaks längre.

I ungefär en veckas tid har det kommit mer och mer ren och skär rasism i mitt facebook-flöde. "Du har fel vänner" säger vissa, och ja det kan hända, men det som skrämmer mig är att det är folk som faktiskt är mina vänner som uttrycker främlingsfientliga och rasistiska åsikter, sådana mänskor jag faktiskt trott tänker längre än vad näsan räcker.
Världen står i brand och folk flyr för sina liv till ställen där de tror det är bättre för tillfället, länder där det inte finns krig och där folk är trevliga och vänliga. Nu har vi även börjat göra skillnad på riktiga flyktingar (kvinnor och barn) och låtsasflyktingar (män), och alla är inte välkomna, männen borde ha stannat hemma och krigat och inte komma hit och lämna sina familjer i sticket i hemlandet. Det är en sak jag undrar, om det verkligen inte är någon som tänkt tanken att detta inte var väntat? Har inte vi i väst oss själva att skylla när det gäller denna krissituation med folk på flykt som uppstått? Är det inte vi, som i årtionden har exploaterat, utnyttjat och våldtagit människor och samhällen som inte passat in i vår bild av hur ett korrekt samhälle ska se ut? Är det inte vi som bidragit till fattigdom och utarmning av naturresurser i världens fattigaste delar? Är det inte vi som tvingat på länder våra fantasier om att demokrati är det enda rätta och att alla samhällen måste ha samma system som oss? Se på Libyen, Afghanistan, Syrien och Egypten, har något blivit bättre där sedan västvärlden började föra in idéer om att diktaturen ska störtas och demokratiska val av vem som ska styra landet ska införas? Det har ju blivit sämre för människorna som lever i dessa länder nu! Förut kanske de inte kunde säga vad de ville och allt var inte tipp topp när det gällde mänskliga rättigheter, men de blodbad som pågår nu såg man inte av då. Nu har vi gerillagrupper som skjuter på varandra, Muslimska brödraskapet och IS förstör allt i sin väg, kvinnosynen har blivit om möjligt ännu sämre än var den varit förut och människor blir utan hus och hem i striderna mellan ländernas egna befolkningsgrupper. Så, vi i väst som har ett helt annat samhällssystem, som i århundraden haft möjlighet att bygga upp ett välfärdssamhälle med fungerande (nåja) beskattningssystem, gratis utbildning för alla barn, socialt skyddsnät och där människor har demokratiska rättigheter, vi förväntar oss att demokrati ska gå att införa över en natt i länder där en stor andel av befolkningen är analfabeter och inte vet vad en valurna är en gång. När ska vi sluta med dessa korståg där vi dikterar den enda rätta vägen för hela världen? Varför är vårt sätt att leva det enda rätta? Vi måste förstå att det handlar om helt olika kulturer, samhällen och synsätt på saker och ting, men även vi måste börja vara mer ödmjuka och sluta med dessa översittarfasoner. Det tar tid att förändra tusenåriga traditioner och mänskors sätt att leva, och låt oss ta kristendomens korståg som ett historiskt varnande exempel på hur vi inte vill ha det.

Så länge vi såg flyktingar i gummibåtar genom skärmar och på tv-nyheterna var det lugnt. De är ju så långt borta, fy så hemskt att de kvävdes till döds i en lastbil, ja det är nog tragiskt med alla barn som sköljs upp på land, någon borde göra något. De hölls på avstånd och vi kunde leva våra liv utan att något störde. Nu står de helt plötsligt på våra tågstationer och vid våra gränser, ber om hjälp och söker en fristad där det inte är krig och våldsamheter, och vad händer? Jo vi blir tokiga, ropar KOM INTE HIT! Vi vill inte ha er här, åk tillbaks till era länder och strid för er egen sak, vi har inte råd att ha er här, vi har fullt upp med vårt eget. Bilder och nyheter pumpas ut på flyktingar som våldtar, som rånar, som bara kommer hit för att sprida IS läror, Folk lämnar kyrkan för att de visar medmänsklighet och erbjuder sina lokaler till flyktingarna så de ska få tak över huvudet, är det det som är att vara kristen? Att göra skillnad på folk och folk? Newsflash: De flyktingar som kommer hit vill inte helst vara här, de vill hem till sina egna länder så fort situationen lugnat ner sig. Folk tror att alla som kommer hit nu ska lämna här, få uppehållstillstånd "och leva på bidrag". Så går det ju inte till, det handlar om att släcka de mest akuta bränderna och rädda människor i nöd. Vi har råd, vi har materiella möjligheter eftersom många av oss lever i överflöd. Vissa får det att låta som att alla flyktingar som kommer hit på en gång får en massa pengar som "vanliga" finländare inte får, men det funkar ju inte på det viset! Jag blir så jävla trött när det antas en massa saker hela tiden, och som vanligt, att folk inte tänker rationellt när det gäller att dela "nyheter" eller information. Vad fan är det för fel på människor? Tänk om Sverige skulle gjort likadant mot oss när finländarna utvandrade dit på 1960-talet för att få jobb, att de skulle satt lapp på luckan och bara "nännä, hit får ni inte komma". Eller när vi emigrerade till Amerika i slutet av 1800-talet. Eller när ungrare kom till Finland. Folk har rört på sig i alla tider av olika orsaker och vi måste kunna känna så pass mycket medmänsklighet att vi tar bort skygglapparna för ögonen och SER att de är människor precis som oss. Det är klart det finns de som har oärliga intentioner och utnyttjar krisen, men vi här uppe i Norden och i västvärlden måste sluta se oss som förmer än alla andra. Vi slår och misshandlar varandra lika mycket oavsett om det finns fler eller färre människor av utländsk härkomst, det har vi alltid gjort och kommer alltid att göra.

Jag vet att folk blir irriterade på det jag skriver, och alla har sina åsikter och måste få yttra dem, så även jag. Det enda jag vill är att vi måste börja tänka på andra än oss själva, det finns så mycket lidande i världen och vi kan hjälpa, speciellt nu när hjälpen verkligen behövs. Jag vill inte bråka med folk om vad som är rätt eller fel att tycka, jag vill bara att folk ska fatta att det handlar om sunt förnuft och förmåga att kunna känna någon slags tilltro till mänskligheten. Vi kan inte göra samma misstag som vi gjort genom historien, som bidragit till segregering, diskriminering och folkmord, låt oss vara smartare än så. Snälla.

dags att damma av och börja om

Nu är det dags att dra lakanen av möblerna, öppna gardinerna och damma av tangentbordet, för nu ska denna bortglömda blogg återuppväckas från en nästan fyra månader lång dvala. Som synes har jag haft en välbehövlig sommarpaus från skrivandet, för jag kände att jag inte kunde producera bra text och min hjärna fungerade inte alls som jag ville i början av sommaren. Min livssituation gjorde att jag ville koncentrera mig på allt annat än världens orättvisor, och i samma veva när det sista inlägget skrevs flyttade jag och Lillan in i lägenheten vi bor i nu. Så detta är ett stort moment, ska ni veta, detta är första blogginlägget som skrivs under detta tak och även om skrivarfingrarna är lite ringrostiga känner jag att nu är det dags. Nu är det dags att sakta men säkert återuppta det jag älskar allra allra mest, att ge er texter som får er att tänka till lite, och kanske även påverkar någons sätt att tänka. Skriver ju även annat mindre djupgående också så klart, men nu med en värld som står i brand kommer det att bli en hel del deeper stuff.

Men kan ju börja med en liten uppdatering om vad som hänt i mitt liv under sommaren. Som sagt flyttade vi hit i maj och trots att lägenheten är lite sliten trivs vi båda enormt bra, speciellt efter att jag fått den hemtrevligt inrett och i ordning med nya tapeter här och var. Måste även påpeka att det var ett bra terapiarbete för mig att på egen hand ordna allting här, för det gav mitt självförtroende en boost och det fick mig att verkligen inse att jag kan bara jag vill. Sommaren for förbi i rekordfart och fast vädret varit skit tycker jag att sommarn har varit riktigt bra. Några höjdpunkter var bl.a. AC/DC-konsert i Hämeenlinna och det som slår allt är Weekend Festial i Helsingfors som vi var på i augusti. Mitt sociala liv har exploderat och jag har fått så många nya vänner under de här senaste månaderna så det är inte klokt, mycket tack vare att jag blivit mer utåtriktad och mer orädd för att ta kontakt med människor. Jag har även dejtat en del, men inte i syfte att hitta en ny pojkvän utan mest för att lära känna nytt folk och för att ha något vettigt att fördriva tiden med. Är ju nu för tiden ganska aktiv inom nätdejtingens fascinerande värld och där finns både ett och annat kan jag lova.
Har även fått kontakt med människor som tidigare fanns i mitt liv men som av olika anledningar försvunnit, och det är spännande att se vad åren och livet gjort med oss och hur annorlunda vi är idag jämfört med 5-10 år sedan. Lillan har börjar förskolan, och hon har även börjat vara varannan vecka hos sin pappa vilket gör att jag har konstigt mycket fritid helt plötsligt. Fritid som jag lägger på att umgås med vänner eller på att vara ifred i ofta välbehövlig ensamhet.

När det gäller relationer och män överlag kan jag säga så mycket som att nej tack. Att dejta och strula runt funkar riktigt bra för mig för tillfället, för om jag för fyra månader sedan var trött på relationer är jag om möjligt ännu mer anti-förhållanden nu. Tanken på att ha någon nära hela tiden ger mig obehag och jag trivs nästan för bra i min ensamhet ibland, men jag behöver det nu och så får det vara. Problemet är väl att alla kanske inte förstår att man inte vill ha något allvarligare fast man dejtar eller är ute och raggar, så där kommer den viktiga faktorn fram, att vara ärlig med vad man vill från första början så man inte ger människor falska förhoppningar. Jag tycker om att bestämma själv hur och när jag gör saker, och att inte behöva anpassa mig efter någon annan än mig och Lillan.

Jag har även valt att ta paus från skolan åtminstone en termin, eftersom det står mig riktigt upp i halsen nu, allt vad den akademiska världen innebär. Jag trivs så oerhört bra på jobbet nu när allt flyter på som det ska och jag får uppskattning för det jag gör. Det är något med skolan som gnager inom mig, att jag inte passar in i den (finlandssvenska) akademiska världen, och att jag i princip utbildar mig till arbetslöshet gör inte saken bättre. Vet inte om det är mitt bultande arbetarklasshjärta som inte kan ställa in sig på tanken att vara högutbildad akademiker som stöpts i samma form som alla andra "kritiskt" tänkande i Svenskfinland, men det är något som inte passar in med mitt liv just nu. Jag har som dröm att skriva, var som helst om vad som helst, och för det behöver jag inte en högre högskoleexamen. Visst, det är lättare att få in foten på rätta ställen när man har en examen, men jag är rädd att mitt fria tänkande blir påverkat negativt av den akademiska världen och dess skäggiga gamla gubbar som bestämmer agendan. Så, tills vidare kommer jag att arbeta och försöka lägga undan lite pengar, så att jag kanske någon gång kan köpa mig ett litet hus åt mig och Lillan där vi kan bygga vårt liv ordentligt.

Så, nu ska jag börja blogga mera igen, för som sagt känner jag att lusten att skriva har kommit tillbaks. Det enda som är synd är ju att det måste krävas flyktingkriser och regeringens vansinniga sparbeslut för att jag ska triggas igång. Men det visar väl bara på att jag nu är redo att börja läsa och ta in nyheter igen, något jag inte gjort på hela sommarn pga tröttma på att världen är sjuk i huvudet.
Hoppas jag ännu har några läsare kvar, för nu ska här börja skrivas så tangenterna glöder igen.

Nej men hallåå...

Jisses, det var länge sedan jag skrev något och ska sanningen fram så befinner jag mig i ett sådant otroligt oflow när det gäller kreativitet och författarskap för tillfället, så bara detta känns som ett stort projekt att ta i tu med... Det känns konstigt att skriva längre meningar än film- eller låttitlar och jag vet inte alls var jag ska börja. Livet ser hemskt mycket mer annorlunda ut än vad det gjorde för en månad sedan, och det har gått väldigt hårt de senaste veckorna, något som slitit både på mig och Lillan. Nu när jag äntligen har kunnat börja andas ut och slappna av har en enorm matthet lagt sig över mig som gör att jag helst bara skulle vilja sova och inte ha någon som helst kontakt med den yttre världen. Ni känner säkert igen det, när en har så mycket att tänka på att en glömmer bort sig själv, och när en sedan slipper några stressmoment blir en smärtsamt medveten om den egna personen som blivit totalt ignorerad under en längre tid. Jag har dåligt samvete över att jag antagligen varit frånvarande (och i viss mån är det ännu) när det gäller Lillan, och inte det att jag inte har varit hos henne och funnits där, utan det att mina tankar konstant varit någon annanstans, alltid försökt vara ett steg i förväg än att leva här och nu. Så det mår jag dåligt över, men känner även att jag vet inte hur jag skulle ha gjort något annorlunda. Vi har vår egna lägenhet nu, hon har fått sitt eget rum och jag trivs redan fast allt inte ännu är klart i möbelväg och så, men bara att ha ett ställe som vi kan kalla hem känns helt otroligt. Skolan har hamnat på efterkälken eftersom jag är tvungen att arbeta nu så vi alls ska ha råd att bo här, för ett överflöd av pengar lever vi absolut inte i och jag ser det inte som en lösning att leva på stöd och må psykiskt dåligt över det. Så eftersom jag nu har möjligheten att arbeta och få ordentligt betalt gör jag det för mig och Lillan för att lätta lite på de eviga ångesttankarna över ekonomin.

Jag har varit väldigt inaktiv när det gäller internet och medier under de senaste månaderna. Jag har läst väldigt få bloggar och det är knappt så jag läst eller hört på nyheter heller. Jag blev less på världen och isolerade mig från det konstanta flöde som hela tiden pågår. Istället har jag kanske varit mer aktiv i verkliga livet när det kommer till att umgås med vänner, och att hitta tillbaka till gamla bekanta lika mycket som att jag fått nya vänner under de senaste månaderna. Jag mår bra, men det tar väl nog en stund ännu innan jag helt och fullt är återställd och helt kan slappna av och njuta av det nya livet...

Eftersom jag inte är så superaktiv här nu för tillfället kan ni som vill följa mig på instagram, där regerar jag under namnet Stumpans och uppdaterar nog mer frekvent än här.

saker vi gjort

Jahapp, nu tänkte jag berätta för er vad som hänt i mitt uberspännande liv under de senaste veckorna. Det har inte hänt så jättespännande saker om jag ska vara ärlig, men jag måste ju blogga om någonting..

Vi har klättrat i berg och varit himla friluftsaktiga under påsken. Det finns världens bästa klätterplatser där mamma bor, så det passar ju sig bra när vi nu råkar gilla att slira runt i skog och mark.

Vi har umgåtts med mammas kattfarm, detta är välkomnandet en får när en kommer hem på dagarna. En känner sig älskad iaf..

Tittat och förundrats över att saker faktiskt börjar växa. Har även lyssnat på tranor och koltrastar så det stått härliga till..

Så här ordnat är vårat liv för tillfället. Trots att detta börjar bli tolfte gången jag flyttar har mitt ordningssinne inte förbättrats, det är fortfarande bara kaos överallt. Men det är bara så det är, inget att göra åt. 

Vi var på leipis och lyssnade på 1g3b, en av bästa kvällarna det här året yes indeed. Stämningen var på topp och alla var helt galna, precis som det ska vara..

Har även varit till mällis och lyssnat och dansat till blues, en kväll som resulterade i nya bekantskaper som verkar vara ganska spännande..

Har ju även skaffat ny telefon som klarar av moderniteter som snapchat och instagram (vilket jag inte ännu använder mig av) så nu är en verkligen med i svängarna och får skicka mer och mindre intelligenta snaps åt mer eller mindre intresserade vänner..

Så, en snabb uppdatering från det som varit. Blir väl lite roligare att blogga från telefonen nu när den inte säger upp kontraktet varannan minut. Så ni får väl räkna med mer bilder i min blogg hädanefter, hoppas ni imte misstycker..

Allmänt kritisk till allt vi anser vara normalt

Jag har läst ganska mycket äldre litteratur under senare tid, främst på grund av skoluppgifter, men även för eget intresse eftersom det känns som vissa teman är väldigt aktuella i mitt liv just nu. För att fortsätta på relationstemat vill jag diskutera ännu mer om tvåsamhet och det faktum att det monogama förhållandet ses som det enda acceptabla idag. Jag läste några kapitel ur Engels Familjen, privategendomens och statens ursprung, där han hävdar att monogama förhållanden uppstod tack vare kapitalismen och äktenskap har genom tiderna ingåtts av ekonomiska och politiska skäl, och inte på grund av kärlek som vi ofta vill tro. Kärleken var något som kom med senare i bilden, då äktenskapet mellan två människor började anses som en mänsklig rättighet där båda parterna skulle ge sitt samtycke till att ingå äktenskap. Dock var detta något som mest var förunnat människorna som tillhörde de högre skikten i samhällsklassen, och berörde inte arbetarklassen. Vi lever fortfarande i ett klassamhälle, och jag anser Engels hade en väldigt bra poäng när han hävdar att först när kapitalismen och dess ägarförhållanden har undanröjts kan även monogama äktenskap med full frihet för båda parterna ingås. Så länge vi lever i en värld där mannen har mer makt än kvinnan, inte minst en ekonomisk överlägsen ställning, hur ska då jämställda äktenskap kunna existera? Ännu idag finns uppfattningen om att kvinnan är inte människa eller individ i första hand, utan hon existerar endast i relation till något annat, en man (hustru) eller barn (mor). En kvinna är alltid en kvinna medan mannen alltid är människa. Så, Engels hade ju höga förhoppningar om att hela det kapitalistiska samhället skulle elimineras, och på samma gång skulle mannens dominerande ställning i ekonomiska avseenden förändras, detta skulle i sin tur innebära att mannen och kvinnan som ingår äktenskap har jämställda positioner. Kvinnan skulle inte längre vara tvungen att gifta sig av ekonomiska skäl, och hon skulle inte längre behöva ge upp sitt liv till förmån för hushåll och barn, något som alltid fallit på kvinnans lott, att ge upp sitt liv och drömmar medan mannen lugnt får fortsätta med sitt. I samma text skriver även Engels att prostitutionen kommer att upphöra i och med upplösningen av det kapitalistiska samhället, eftersom det då inte längre kommer att finnas ett behov för kvinnor att sälja sina kroppar för att överleva. En utopi är väl vad det är, men han har ändå viktiga poänger som tåls att tänkas på. Synen på mäns och kvinnors sexualitet hänger även den ihop med monogama äktenskap och prostitution; kvinnornas sexualitet inskränks och ska endast finnas till för den äkta makens förmån innanför hemmets fyra väggar, (eller som i egenskap av prostituerad) medan männen genom alla tider uppmuntrats till att söka sig till andra kvinnor, trots att han är gift, något som även Kaari Utrio skriver om i Evas Döttrar (1984), hur männen i de första civiliserade samhällena uppmuntrades till att uppsöka bordeller, eftersom det verkar omöjligt för en man att nöja sig med sin fru. När det gäller prostitutionen så är det alltid den prostituerade som får stå till svars för de "val" hon gör, men ingen ifrågasätter männen som köper kvinnorna, de slipper ta ansvar i frågan huruvida det är etiskt och moraliskt korrekt att köpa sex. Enligt Engels teori är alltså det monogama äktenskapet och prostitution i det kapitalistiska samhället två oskiljbara motsatser, utan det ena existerar inte det andra, men när proletariatet slutar existera upphör även prostitutionen och män och kvinnor blir jämlika i samhället. 

"Det kommer att avgöras, när ett nytt släkte växt upp: ett släkte av män som aldrig i sitt liv kommit i det läget att de för pengar eller andra sociala maktmedel köpt en kvinna och ett släkte av kvinnor som aldrig kommit i det läget att varken av någon annan hänsyn än verklig kärlek hänge sig åt den älskade"
 Engels, 1884, s. 61

Jag väntar fortfarande på det släktet, och tror knappast detta släkte kommer att se dagens ljus under min livstid. Tvärtom, tror jag att vi håller på att gå åt ett håll där kapitalismen får ett allt starkare fotfäste och där individualismen slår sina klor allt hårdare om människan. Den dagen jag känner att jag fullt ut kan vara på samma plan som en man, när jag av samhället blir sedd på samma sätt som män blir sedda och när jag inte längre förväntas bli en hustru istället för människa, då kanske jag kan tänka mig att ingå äktenskap.

Anarkafeministen Emma Goldman (1910) hade samma tankar som Engels när det gäller äktenskap och prostitution. Hon har hävdat att äktenskapet till och med kan ses som en legitim form av prostitution, där kvinnan gifter sig med en man för att få sin ekonomiska framtid tryggad. Vi kvinnor i väst och i Norden kan i vissa avseenden ses som jämställda mannen, men det går inte att komma ifrån att vi är i ett underläge när det gäller den ekonomiska biten. Kvinnor har sämre betalt än mannen, har ofta underbetalda men tunga jobb, och ovanpå detta förväntas hon även sköta hushållet. Hon är hustrun och modern medan mannen är individen och människan. Även om det i lagar står skrivet att ingen ska diskrimineras på grund av sitt kön är verkligheten tyvärr en annan. 

Bara för ett år sedan kunde jag tänka mig att gifta mig. Jag kunde leva med tanken på att ge upp mitt efternamn och gifta mig i kyrkan fast jag inte egentligen ville eftersom jag inte är kristen. Idag känns detta absurt. Tanken på att jag skulle gifta mig bara för att det hör till, egentligen, och inte alls på mina egna villkor överhuvud taget. När jag tänker på äktenskap nu känns det som något väldigt främmande och overkligt, varför skulle jag gifta mig när det oundvikligen inte endast handlar om kärlek till en annan människa? Vi lever i ett samhälle där gifta par fortfarande har större rättigheter än vad samboende par har. Ta fastställandet av faderskapet till exempel. Som gift behöver du inte bli förhörd av en främmande människa på kommunen om huruvida det är säkert eller ej att fadern till ditt barn verkligen är det. För är du gift som man har du redan gett ett medgivande till att du är far till eventuella avkommor. Eftersom när en är gift är det fysiskt omöjligt att göra snedsteg och bli gravid med någon annan än sin partner, tydligen. Jag har ofta hört att människor gifter sig för att det är en "trygghet" för de gemensamma barnen, en trygghet som inte finns för barn till människor som endast är samboende. Vi lever på 2010-talet, men ändå håller vi på med sådant här trams. Klart folk ska gifta sig om de vill, men för mig personligen är det för mycket uppoffring för att det ska kännas som att det är för kärlekens skull en gifter sig. Så numera ställer jag mig kritisk till äktenskap och till viss del även monogama förhållanden, för en kan nog fundera på hur "naturligt" det egentligen är när det kommer till kritan, eller är det en social konstruktion precis som genus...? Ser en på andra delar av världen finns det varken "kärnfamiljer" eller monogama äktenskap, utan det handlar om kollektivt ansvar. Det är inte bara en eller två människors uppgift att ta hand om barn, försörja familjen eller ta hand om de gamla, utan det är allas uppgift oavsett kön, alla ska ta hand om varandra, ett tänk som jag verkligen saknar hos oss, där allt mer tankekraft verkar gå åt till att vara sin egen lyckas smed. 

Människan borde tänka efter lite mera på vad det egentligen är en vill här i livet. Det är lätt att följa de mönster och fåror som samhället färdigt har skapat åt en när en föds, att bara följa med strömmen och jaga de drömmar en förväntas vilja uppnå. Men när en sedan börjar ifrågasätta och kritisera allt detta, om än bara inom sig själv, då dyker det upp nya perspektiv en inte har tänkt på förut. Vems drömmar är det jag lever, egentligen? Och har jag så mycket tid att ge av mitt liv att jag ska jaga jaga jaga det som någon annan sagt är lyckan? Tänk om det inte är min lycka? Vi är så snabba på att kritisera de som väljer en annan väg än den vi själva anser är rätt, men kanske det är de som inte gör som alla andra som vi egentligen borde följa efter och lära oss av?

när någon annan säger det bättre än en själv

"To belong to a man like an object, to give him one´s whole will, one´s whole heart, one´s whole understanding, and to gear the employment of all one´s energies exclusively to his well-being - and to do this with full consciousness and joyfully - all that can probably make a woman happy. But why all this for only one person?... If one must forget oneself, then I would rather do it not just for one person alone, by preparing a good noon meal and a restful slumber for him; if such the case I will grant all that also to such-and-such unhappy ones..."

- Tatiana Shchepkina-Kupernik

En snabbis

Tänkte bara dela med mig av en snabb uppdatering innan jag fortsätter jakten på studiemotivationen som tycks ha packat sina väskor och left the building likt Elvis... Livet känns ganska bra just nu, trots den tidigare nämnda bristen på viljan att studera, trots det faktum att det är måndag och trots att det är gråare än Polen utomhus. Helgen har varit awesome som vanligt, på fredagen fick jag reda på att jag och Lillan ska få flytta till eget ställe från och med maj ---->

Detta behövde absolut firas så jag och min väna moder bestämde oss för att göra stan osäker och åka till O´malleys för att avnjuta lite blues. Passligt mycket folk, mycket skratt och jäävla bra musik gjorde kvällen lyckad, och den avslutades i rimlig tid vilket betydde att jag bara var nästan död på lördag. Om det hade att göra med den begränsade mängden alkohol som intogs eller på grund av intensivt dansande och andra alkoholförbrännande övningar går ju att spekulera i. Så, efter en lyckad fredag väntade en ännu bättre lördag, med 1G3B-spelning på Leipis. Förfestade i goda vänners lag, åkte till stan och levde livet tillsammans med hundra andra glada människor, 1G3B var bra som vanligt, hög ljudnivå och ett jävla drag, headbanging, hångel, dans på bord och tinnitustendenser var bara några av alla de saker som kvällen bjöd på.. Gårdagen var lite segare, fördrev tid genom att resumera helgen, lyssna på bakfyllelåtar och ha orimlig söndagshumor, och som traditionen lyder även åka på utfärd i jakten på mat, vilket denna gång förde oss till Maxmo och Nabben. Tror inte en kan förvänta sig så mycket mer av en kalashelg än så här... 

Påsken närmar sig och det innebär för min del lugn och ro med min dotter. Det ska väl gömmas ägg i vanlig ordning och så är väl det även dags för henne att vara påskhäxa "på riktigt" för första gången tillsammans med kompisar (jisses vad tiden går), så det ska bli riktigt roligt... 

Så, nu tillbaks till kandidatskrivande och kvinnovetenskapsstudier. Suck.

Gör om och gör rätt, Vasa against Racism

Igår ordnades evenemanget Vasa Against Racism på torget här i stan. Bra initiativ tyckte jag, det kan ju aldrig vara fel att vita tar ett steg tillbaka till förmån för andra grupper som kanske inte har lika lätt att få sina röster hörda. Nåväl, jag och Lillan begav oss till torget runt 17-tiden för att kolla läget och för att se på när Kpanlogo Yede skulle ha trum- och dansuppvisning. 
I förväg hade jag haft mina misstankar om att det hela skulle vara ganska vitt, med tanke på de artister som skulle uppträda, och banne mej om jag inte hade rätt. Under hela tiden vi stod och tittade på scenen och vad som hände där såg jag tre, max fyra färgade personer, resten var vita. Om jag inte på förhand hade vetat att det var en tillställning mot rasism hade jag nog haft svårt att förstå det om jag som oinsatt kommit dit, jag hade nog mer gissat på en promtionturné för Fredrik Furus nya cd eller något liknande. Och det gör mig nästan lite förbannad, att vita ordnar en tillställning mot rasism, men släpper inte fram de som det handlar om, de som verkligen blir utsatta för diskriminering på grund av sin hudfärg och ursprung. Nu vill jag inte gå till personangrepp mot någon, men när Fredrik Furu innan en låt berättade hur jobbigt det var när han som vit finlandssvensk flyttade till Stockholm, att han kände sig "lite ensam" där i stora staden, då tänkte jag sjunka genom jorden. När det står folk i publiken som kanske vandrat genom öknar, rest i gummibåtar över oceaner, varit utsatta för krig och övergrepp, levt i ett helvete innan de kommit till Finland, och när de sedan kommer hit blir de utsatta för rasism och folks rädsla för det främmande, då känns Fredrik Furus ensamhet ganska egal i jämförelse. 
När en ska ordna ett evenemang för att hylla det mångkulturella och lyfta fram att alla människor har lika rättigheter borde väl den privilegierade gruppen ta ett steg tillbaka och helst inte synas alls. Vara med och sköta det praktiska, ja. Ta upp all plats och prata om rasism som att de själva varit utsatta för det, nej. Hela Vasa är fullt av förmågor med rötter i andra länder som skulle bra behövt chansen att visa vad de kan. Konstnärer, rappare, musiker och dansare som skulle ha kunnat uppträda och visa att de finns. Men nej, det blev en fest där de vita fick känna sig lite duktiga, igen. Det finns människor från världens alla hörn som skulle ha kunnat göra och sälja mat på torget. Men nej, grillad korv var det som fanns att tillgå, som vanligt, inte helst Dognai-grillarna hade öppet. Var ligger mångfalden i det?
Ursäkta mig för att jag är bitter, men jag blir så trött när människor inte tänker ett steg längre. Det var ett jättebra initiativ, men nästa gång skulle jag önska att det blev en folkfest, en fest där de som verkligen upplever rasism i vardagen får möjlighet att vara i centrum för en gångs skull, och inte att vita än en gång ska ha all uppmärksamhet. Och ja, Kpanlogo Yede var överlägset bäst på hela evenemanget, men det var ingen överraskning, för de är jävligt duktiga. 

Vill ni uppleva en riktig fest där en verkligen får se kultur från hela världen, höra på bra musik och äta god mat ska ni besöka Agoo Africa Festival som ordnas i Vasa i sommar. Evenemanget finns på Facebook och vart efter sommaren närmar sig kommer mer info om uppträdanden och program.  

Just det ja, glad självständighetsdag får en ju säga, Minna Canth-dagen till ära :)

det enda som kom var killen och lite blod på lakanet

Nu kommer det att handla om lust, kåthet och sex, så ni som känner att ni är pryda eller inte annars tycker om att läsa om sådant hänvisar jag någon annan stans. Jag vet även att mina föräldrar läser detta och det känns lite...konstigt...men jag antar att de vet att jag är sexuellt aktiv eftersom jag snart är 30 och har fött ett barn, såatteh... 

Anledningen till varför jag vill skriva om detta är dels tankarna som väcktes hos mig när jag läste Caitlin Morans senaste bok Konsten att skapa en tjej, samt Lena Dunhams Not that kind of girl, och dels för att jag tycker det skrivs och pratas allt för lite om den vardagliga, verkliga (kvinnliga) kåtheten. Jag gillade båda böckerna, och det jag reagerade på var att de båda hade något gemensamt, trots att böckerna i sig var ganska olika. Den gemensamma nämnaren var tjejers uppfattning om sex, och hur en ska bete sig som tjej i ett samlag med en man, vilka förväntningar som ställs på en, hur en ska se ut, låta, vad en ska ställa upp på och vad som anses vara "okej" att göra för en tjej när det gäller sex. Det var så bekant allting, när huvudpersonerna i böckerna skulle till att ha sex och all den ångest det framkallade, och hur fokus helst togs bort från den egna personen och istället lades allt krut på att mannen skulle bli tillfredsställd. Jag började fundera på varför det känns så bekant, hur är det möjligt att jag själv kände igen mig i de situationerna och i de tankarna, jag som ändå anser mig vara en självsäker person när det gäller sex. 

Jag tror det har att göra med att vi lär oss från tidig ålder att kåthet är något för killar, medan tjejer vill ha sex med någon de tycker om och det ska vara en massa känslor inblandade. En tjej ska inte vara kåt. Att en lär sig att män går omkring och är kåta och tänker på sex hela tiden är ju även det att förminska av männen, eftersom de inte är djur med oförmåga att styra sina sexuella lustar, vilket ofta vill lyftas fram vid våldtäkter t.ex, att det är något biologiskt att män inte kan styra sin sexualdrift och använder det som en ursäkt för ett brott som begåtts. Nåväl, tillbaks till saken. Som tjej får en berättat för sig genom sexualkunskap, film, böcker, tidningar, och vandringssägner att det är väldigt svårt för kvinnor att få orgasm, ibland kanske till och med omöjligt, och det är ju en tanke som kan ställa till det riktigt ordentligt för framtida sexuella relationer. Att en övertygar sig själv om att en hör till de personer som inte kan få orgasm när en har sex och istället för att göra något åt problemet skiter en i det och lägger all fokus på mannens njutning. "Jag blir tillfredsställd av att du blir tillfredsställd". Känns orden igen? Iallafall jag har sagt dem många gånger, speciellt i de fall där jag märkt av mannens totala ointresse att alls försöka tillfredsställa mig efter att han fått sitt. Och som man kan en ju tänka sig att en tar den lätta vägen och tror på vad ens partner säger, för vad skulle en annars göra? Det handlar om kommunikation och att kvinnan måste våga stå på sig när det gäller sex. Istället för att lägga sin egen kåthet åt sidan till förmån för någon annan måste en ju kunna säga vad en vill ha, hjälpas åt så att det ska vara skönt för båda och inte bara för en. Och jag säger inte att det inte nödvändigtvis är dåligt sex bara för att en inte får orgasm, för det är inte lätt för alla att få det att funka, men att en inte helst ställer lite krav på att få något i gengäld, det är det som är så synd. Jag vill också påpeka att det såklart är en stor tillfredsställelse för sig själv om en ser att den andra njuter, men det kan bli frustrerande efter en tid om det är den ena personens njutning som får allt fokus. 

Jag har skrivit om det förut men jag skriver om det igen, att det ska vara så otroligt svårt för kvinnor att få vara kåta, sexuella varelser som vill bli tillfredsställda, utan att någon börjar viska hora och peka finger. Det eviga tjatet om att killar får ligga runt och få cred för det medan tjejer som ligger runt blir kallade madrasser och inget att ha, gör mig så jävla trött. Vad är det för skillnad? Det är gamla tankegångar om att kvinnan ska vara så ren och hålla på sig tills hon hittar den rätte medan mannen ska sprida sin säd så länge han kan som gör att folk fortfarande lever med de här uppfattningarna. Det handlar inte om att en ska ligga med så många som möjligt, det handlar om att en ska få ligga med vem fan en vill utan att någon ska komma och säga någonting om det. Folk måste börja fatta att kvinnor är lika mycket eller lika lite kåta som män och nej, den vi ligger med behöver nödvändigtvis inte vara en potentiell partner, utan kanske bara ett one night stand som en aldrig vill se mera efter att hen har fullföljt sin uppgift. Det behöver inte handla om andra känslor än lust. Lust och kärlek behöver inte höra ihop, eftersom lust existerar hur bra som helst utan att kärlek måste vara närvarande. Jag vet inte om det handlar om rädslan att kvinnor ska börja bete sig som män när det gäller detta eller vad det är, men det handlar väl om att lyssna på sin egen kropp och sina egna behov. En ligger ju inte med en människa en inte känner sig attraherad av (så länge det inte är emot ens vilja men då pratar vi om andra saker), i alla fall är det ett av mina kriterier för eventuell sexpartner, att det ska finnas något där som gör att en känner att "yes, han kan jag tänka mig att ligga med". Det är ju bara sex, inget annat. Åter igen handlar det om föreställningar om att sex är så hyshpysh och det är något fint och intimt mellan två personer som älskar varandra, och ja, det kan det också vara, när en hittar människan en vill leva med och älskar, men det behöver inte betyda att en måste älska alla en ligger med eftersom det är två helt skilda saker. 

Jag skäms inte för att säga att jag är en sexuell person och jag har aldrig varit pryd när det gäller sådant här. Det behöver dock inte betyda att jag är lösaktig eller bjuder ut mig åt allt med en penis mellan benen, utan det betyder att jag inte tänker kväva min egen lust bara för att omvärlden anser att det inte passar sig för kvinnor att ta för sig av det vi vill ha. Jag pratar öppet om sex och jag anser att det inte är något en behöver skämmas för, eftersom det är något som hör livet till. Sex är så himla överskattat och det vet vi ju när en väntade på att förlora oskulden, när en förväntade sig att det skulle komma stjärnor och raketer första gången men allt som kom var killen och lite blod på lakanet. Och en tänkte att "jaha, var det här allt?", innan en började lära sig och utforska och pröva på olika saker. När en lär sig att känna sin egen kropp och andras, när en fattar att sex i verkligheten inte är som i porrfilmer och att det är jävligt svårt att få det att gå för vissa kvinnor endast genom penetrering. Män gynnas ju även av att sådant här pratas om, de behöver lika mycket vägledning som kvinnor och de måste lära sig att fråga hur partnern vill ha det, att kommunicera är a och o även i sängkammaren! Jag anser mig ha kommit så långt i livet och haft så pass mycket sex, att om inte killen klarar av att jag ställer krav och säger hur jag vill ha det, då får han söka efter någon annan att ligga med, livet är för kort för att en ska ha värdelöst sex.

Nej, det borde pratas mer om den kvinnliga kåtheten, eller varför inte mindre om den manliga? Det är behov som finns där och som måste bli tillfredsställda ibland, utan att någon ska behöva ifrågasätta det du gör så länge det inte skadar dig själv eller andra. Kvinnor vill också knulla utan att bli serverade frukost dagen efter eller ge sitt telefonnummer eller träffa någons mamma på brunch, så är det bara och det är på tiden att vi börjar acceptera det för vad det är. Vi är alla av samma skrot och korn, människor som behöver få ha det lite skönt ibland...

Min tid är nu.

Jag har tänkt mycket på relationer på senare tid. Detta eftersom jag nyss avslutat ett förhållande som i dagarna skulle blivit fyra år, och det var helt och hållet på grund av mig det tog slut. Det var många olika faktorer som spelade in och bidrog till att jag fattade det tunga beslutet, men jag var tvungen att göra något åt det som jag känt pockat på uppmärksamhet under en längre tid, nämligen jag själv. Sedan jag var 13 år har jag befunnit mig i ett förhållande med någon, i kortare och längre perioder, ibland endast några veckor, ibland flera månader och år. Jag har aldrig varit singel någon längre tid eftersom jag alltid låtit känslorna styra och tyckt om tvåsamheten, att höra ihop med någon och ha en partner. Jag har aldrig tillbringat en sommar ensam, utan att vara ihop med någon. Jag har alltid varit ett "vi", "de" och "oss". När en ska på fest har det aldrig bara varit Lina som kommit dit utan det har alltid varit Lina med pojkvän, "jag och x kommer också". Anledningen till att jag haft så många olika relationer kan väl diskuteras i det evinnerliga, det har varit män med tvivelaktigt leverne, dålig tajming eller något annat som gjort att jag inte klarat av att stanna kvar i relationer någon längre tid. Jag har dock börjat se ett mönster som gör att jag börjar förstå varför jag blir så rastlös efter att en tid har gått. Jag tror att en stor orsak till att jag inte klarar av att känna mig nöjd i en relation är att jag inte vet vem jag själv är eller vad jag vill, eftersom jag aldrig gett mig själv tid att ta reda på det. Jag har alltid anpassat mig efter någon annan, byggt upp bilden av mig själv i relation till en annan människa, en man. Jag har skapat mig själv utgående från hans förhoppningar och föreställningar vilket har gjort att jag inte haft en jävla aning om vem jag egentligen är innerst inne. 

Mitt senaste förhållande tog slut på grund av dålig tajming, och det är så jävla synd för han jag levde med var en människa som jag verkligen kom överrens med, som det klickade med och som jag hade kunnat bli gammal med. Men det kom en punkt när jag kände att det inte kommer att gå. När jag började känna en stark avsky för att vara tillsammans med någon (inte just den här personen i fråga utan förhållanden i allmänhet), att ständigt kompromissa om mig själv som människa. När tanken på att vara ensam och bara ha mig själv och Lillan att tänka på blev allt mer lockande, att få komma och gå som jag vill utan att någon förväntar sig något av mig. Att jag ska behöva vara eller bete mig på ett visst sätt som förväntas av en i ett förhållande. Mitt förflutna kom ikapp mig och det var som att få en smäll på käften, när en känner att en inte vill längre. 
Jag har börjat ifrågasätta tvåsamheten, den föreställningen vi lever i att meningen med livet är att hitta en annan person att bli gammal med. Att människan ska ge all sin kärlek åt en enda person känns konstigt när det finns så jävla mycket kärlek att ge, hur mycket kärlek kan en människa ta emot innan det tar stopp? 
Att ta beslutet att avsluta ett så långt förhållande var verkligen att kasta sig ut i ett hål av ovetskap. Folk brukar prata om att en måste stiga ur sin comfort-zone hur jobbigt det än är för att få till stånd förändringar i livet, men detta var något utöver att ta ett steg ur bekvämlighetszonen. Detta var som att åka till andra sidan jorden utan packning, identitetsbevis eller pengar. Detta var som att verkligen slänga sig ner i ett svart hål utan vetskap om  vad som väntar på andra sidan. En börjar fundera på huruvida en har gjort rätt, eller var det ett beslut som togs i all hast under en period jag inte mådde så bra, hade det gått över? hade känslorna förändrats till det bättre bara jag väntat lite? har jag gjort fel? hur ska det gå? Men ju mer jag ältar fram och tillbaks, desto säkrare blir jag på att det var rätt beslut som togs. För även om jag väntat, gett det en chans till så hade det hänt förr eller senare. För det obearbetade förflutna kan en inte fly från. Jag vet vad jag behöver göra för att få ordning på mig själv, och det är att vara ensam, hålla mig undan fasta relationer och ta mig tiden till att börja lära känna MIG.

Jag är trött på relationer och känslor, jag vill inte dras in i något nytt känslomässigt inferno där all vett och sans blir åsidosatta. Och ja, jag vet, en kan inte rå för om en går och blir förälskad, det kunde jag inte för fyra år sedan när jag träffade A heller, det är sådant som bara händer. Men nu, med facit i hand undrar jag om det inte hade varit bättre om vi tagit det lugnare, inte hade haft så bråttom. Det är sådant en aldrig får svar på, men en sak vet jag, och det är att jag verkligen önskar honom allt gott. Jag hyser inget agg mot honom för det är inte han som gjort något fel, ingen av oss har gjort något fel. Det här är min last som jag måste arbeta med och det är jävligt synd att det skulle hända nu, men som sagt, hade det inte hänt nu hade det hänt senare. Jag måste lära mig att hantera mina känslor och tänka rationellt, även om det är roligt att vara kär och galen är det dags att sätta hjärnan framför hjärtat. Det känns som om historien upprepar sig om och om igen. Jag blir tillsammans med någon, är jättelycklig en tid, blir rastlös, ifrågasätter vår gemensamma framtid, gör slut, packar ihop mitt liv och flyttar hem till mamma. Det får vara slut med det nu. Jag vill inte kompromissa om min egen person längre, sätta mig själv åt sidan och undvika konflikter så att någon annan ska vara nöjd, orkar inte med det mera. 

Min tid är nu. 

låt er inte suddas ut

Här hade jag tänkt skriva ett långt inlägg om relationer och hur trött jag är på sådana just nu. Men efter den här dagen kan jag inte göra annat än att sätta mig i soffan, ta några djupa andetag på samma gång som jag avnjuter en öl, för att sedan gå och lägga mig. Det har varit en tung dag på många olika sätt, så relationsinlägget får vänta tills imorgon. Men jag tänkte ändå spela en låt för er, en låt som är så himla talande när det gäller mitt liv just nu. För en gångs skull ska jag inte suddas ut, utan det är nu jag ska börja skapa mig själv som jag själv vill ha mig, och inte som någon annan vill att jag ska vara. Jag har låtit andra skapa mig i allt för lång tid, så nu är det banne mig färdigt med det.

Jag vill inte suddas ut
För kärleks skull
Även om den som suddar är alldeles kärleksfull
Näe jag vill inte suddas ut
För kärleks skull
Även om den som suddar är alldeles kärleksfull
Du ser mig som en tavla
som andra kluddat på
Du vill sudda allting bort
och fylla på med egna tecken
skriva dit låt stå
Näe jag vill inte suddas ut för kärleks skull
Även om den som suddar är öm och kärleksfull