När man har barn blir livet aldrig tråkigt. Och om det kommer perioder när man tycker att saker och ting flyter på ganska smärtfritt, så vet man att det är någonting på gång. I går var en sådan dag, som jag kommer att berätta om åt Lillan då hon blir gammal, och vi kommer att skratta tillsammans.
Jag hade nattat Lillan i vanlig ordning, och hon donade på i sovrummet med sina böcker och mjukisdjur, i vanlig ordning. Hon ropade i förbifarten att hon skulle bli frissa då hon blir stor, "så trevligt" sa jag och tänkte inte mera på det, hon har ju också sagt att hon ska bli både brandman och astronaut. Det blev tyst, och jag antog hon hade somnat, där jag satt och slötittade tv och njöt av en skön söndagskväll. Plötsligt hör jag någon som glatt ropar från sovrummet "nu har jag klippt håret!". . . . . . "VA?" säger jag och känner pulsen öka. "Mamma kom och titta, jag har klippt håret för jag ska bli frissa!!". Jag teleporterade mig till sovrummet och fann henne där, ståendes i en hög av hår med en frisyr som kan liknas med 80-talets hockeyfrilla. Jag bara stod och stirrade, och sedan började jag skratta, för jag kunde inte göra annat. Lillan skrattade också, och svängde stolt på huvudet och ansåg att hennes frisyr var den finaste i världen, speciellt eftersom hon har klippt den själv med en inte så vass papperssax... Ska sanningen fram såg det ganska bra ut, hon hade nästan lyckats få det lika långt på båda sidorna, och pannluggen såg ut som en modern catwalk-pannlugg, lite ojämn och lite väl kort. Men, ska man klaga? Nej varför det, det är skönt med kort hår på sommaren, det är lättare att hålla i ordning, och det går mindre schampo när hon duschar. Och huvudsaken att hon själv är stolt över sin frisyr, som är så långt i från disneyprinsessornas hår man kan komma... Lilla skruttan...
1 kommentar:
Hahahaaa!!! Gullunge! Så där gjorde jag också när jag var i samma ålder. Klippte pannluggen så kort att den var mer eller mindre obefintlig :-D
Skicka en kommentar