Ja, här kan man tro att någon har dött efter vad tyst det är. Men nej, så är inte fallet. Det är bara livet som har ändrat struktur och då har bloggen halkat lite efter.
Smokey är nu för tiden i Sverige och arbetar. Han for efter påsk, var borta tre veckor och har varit hemma senaste veckan, och idag for han åter igen. Och alltså den känslan som uppstår, när de där dagarna han är hemma rusar iväg och man tycker det går allt för snabbt, och man måste säga hejdå allt för tidigt. Fy fan. Körde honom till Petalax där de skulle åka ner till Åbo och sedan över till Sverige och vidare till Borlänge idag. Lyckades hålla tillbaks tårarna tills jag var halvvägs hem, då jag inte kunde hålla emot längre och jag lät hopplösheten välla in som ett stort svart mörker. Och jag lät det vara där, inom mig, och härja runt ett tag. Bara för att jag kan. Varför ska jag inte kunna tillåta mig själv att vara ledsen när min andra halva av hjärtat är på väg till Borlänge och kvar finns ett ekande tomrum? Klart som fan man får vara ledsen då. Så nu är det typ tre veckor av ingen Smokey här i huset som väntar, och både jag och Lillan har lejdon. Men det är de första dagarna som är värst, sedan blir det lite lättare (försöker jag iaf intala mig själv).
Vi hann i alla fall med ett och annat när han var hemma. Vi var till exempel på vår förlovningsresa (typ över ett år efter förlovningen, men hursomhelst) som bestod av en heldag i Tallinn, och det var så jävla skönt, att bara få komma bort en stund. Vädret var oslagbart, första riktiga sommardagen, vi strosade runt i gamla stan och drack honungsöl, satt på uteserveringar och såg på galna turister guidade runt som stora fårskockar.. Det var första gången jag var till Tallinn och det var absolut över förväntan, det var så fint överallt och mycket fina grönområden. Vi shoppade typ ingenting, eftersom man blev bara trött av att gå i affärer som uppenbarligen var menade åt människor med större budget än oss, jag menar, vem åker till Tallinn för att handla jeans för 150 euro? Inte jag i alla fall. Människorna där var jättetrevliga, hälsade och var glada, och jag blev hemskt fascinerad av det estniska språket, låter som de sjunger när de pratar. Jag är dessutom väl medveten om att det vi såg är något som högst antagligen är uppbyggt för turismen, och att det skulle räcka med en timmes bilfärd utanför Tallinn så skulle allt se lite annorlunda ut, inte lika fina trottoarer och lika fint trimmade gräsmattor, men den här gången såg jag inte det, utan under de få timmar vi var där valde vi att tänka på andra saker än människors misär.
Det fanns väldigt många olika kyrkor där i gamla stan, och flera av dem hade upp sina dörrar så nyfikna turister fick se sig om i de olika religionernas kyrkor. Det som berörde mig mest av någon konstig anledning var när vi gick in i en ortodox kyrka där de hade någon form av gudstjänst eller högmässa eller vad det nu var, och att se de här människorna som tände sina ljus, gjorde korstecken och stod med böjda huvuden och bad tillsammans med prästen (om det nu heter präst, de som står och sjunger ut bönerna), och flera kvinnor stod och köade för vad jag antog var någon form av bikt. Jag fylldes av en så konstig känsla där inne att det nästan blev övermäktigt, nej, jag kom inte "till tro" om ni tror det, men jag kan förstå varför människor finner kyrkan och tron som en trygghet, om än en naiv trygghet, men jag förstår dem som väljer att tro på dessa gudar och söka tröst hos dem. När vi stod där inne och iakttog det som hände kände man även en oerhörd respekt för de som deltog i gudstjänsten, man pratade inte högt och man försökte göra sig så osynlig som möjligt, bara för att inte störa de som var där av en vettigare orsak än som turister. Så, det jag alltså mest minns av hela Tallinn-resan är den ortodoxa kyrkan, och människorna i den... Och kvinnan som försökte balansera med 20 cm höga stilettklackar på kullerstenarna över torget, förstås...
Annars har vi bara umgåtts, Smokey, Lillan och jag. På fredagen var vi och invigde min och mormors roddbåt. Vädret var underbart så vi grävde fram både metspön och mask och begav oss på fisketur. Det var Lillan som ville fiska men det slutade med att jag fick göra det åt henne när hon inte fann det värst underhållande, men det gjorde inte mig något, eftersom jag älskar att meta. Jag skulle kunna sitta flera timmar och bara stirra på det där flötet... Det kom en hel del napp, men de abborrar vi drog upp var lika långa som en cigarett och genomskinliga, så alla fiskar fick fortsätta sina liv under vattnet igen. Båten tog bara in lite vatten, man fick ösa ur lite en gång i timmen och det är ju inte så farligt, och det var oerhört skönt att ro, även om det blåste som satan på vissa ställen.
Och i lördags hade jag och tjejerna från klassen "vårfest" vilket innebar allt för mycket sprit och välbehövliga skratt och sönderdansade fötter på söndag morgon, men det var aproligt och ska absolut göras fler gånger. Jag är så glad över att jag har de här brudarna på min klass, eftersom de verkligen har blivit vänner för livet. Det blir väl lite mindre kontakt nu över sommaren, så därför var det välbehövligt med ett sjöslag innan sommaren är här på riktigt...
