word

Eftersom det händer saker i min omgivning nu som bidrar till att humöret inte är på topp, lämnar jag er för några dagar med ännu ett insiktsfullt inlägg av Tempelman. Ses och hörs snart, under trevligare omständigheter...

http://www.tempelman.se/2014/01/nyt%C3%A4nk-i-modeindustrin.html

Dags för Stenmark igen

Jag kunde inte hålla mig, och till min lycka fann jag flera nya Stenmark-underverk. Den dagen jag får ett arbetsrum ska jag banne mig ha en Stenmark-vägg, för bättre inspiration kan man ju inte få...

alla bilder från google

ack du kalla januarimorgon

Jag älskar att bo på landet. För det är bara på landet man kan uppleva det som hände i morse, inget stort och världsomvälvande, utan litet och charmigt. Klockan 07.25 står jag i den bitande kylan och skrapar bilrutorna innan jag ska föra Lillan till dagis, medan hon sitter i baksätet och skriker frenetiskt att jag ska sätta på värmen i bilen (vilket jag f.ö hade gjort, men när det är -20 ute tar det en stund innan det märks). Mitt i allt hör jag ett motorljud som inte är bil eller motorsåg, och jag tänker att det kan ju inte vara sant. Ljudet kommer närmare och helt plötsligt kommer en skoter över gården som inget hade hänt, jag vänder mig om och höjer något förvånad handen till en hälsning och föraren hälsar tillbaka. Kände mig som innehavaren av en statistroll i Pistvakt.

Nu ska det betalas räkningar och sedan är det jobb som gäller. Och efter jobbet måste jag börja ta itu med skoluppgifter, eftersom det verkligen börjar hopa sig nu. Det kommer att bli en tuff vår har jag på känn, och lyckas jag klara av alla kurser jag har planerat in så får jag verkligen vara stolt över mig själv.

Ni som är Johnny Cash-fans har kanske hört att det ska ges ut en "glömd" skiva med tidigare opublicerade låtar i mars, om jag inte har fel. Jag hörde en av låtarna i förrgår, She used to love me alot, och den var himlans bra.

en bild säger mer än känslobeskrivning en sådan här dag.

googlad bild

Förbannelsen som man får stå ut med om man är kvinna. Sådana här dagar längtar jag efter klimakteriet och att bli infertil. Tur att de har Kurt Cobain på YLE Teema, så känslorna får storma riktigt ordentligt, bara en liter glass att äta direkt ur burken saknas. Oh, life´s wonderful.

Imorgon kommer ett feelgood inlägg. I promise you.

När det är dags att rensa i vänlistorna

Jag har funderat på det länge, men bara inte kommit mig för, men nu under de senaste veckorna har det kommit många droppar som fått den här bägaren att rinna över. Jag pratar om att det börjar vara dags att rensa bland vännerna på Facebook. En stor del av människorna känner jag knappt, eller är ytligt bekant med, och fine, om man är vän med någon man sett någon gång någonstans, så länge de inte postar en massa idiotiska grejer som jag tvingas att se i mitt flöde, eller vad fan det heter. Jag blir fullkomligt vansinnig, och tappar hoppet om mänskligheten när jag ser vilken fullkomlig brist på intelligens det finns bland människor. Ingen verkar veta vad det innebär att vara kritisk till vad man läser heller, utan delar med sig hej vilt av saker som är uppenbar bullshit, skulle man ta sig tid att vara lite källkritisk och läsa mellan raderna så skulle man inse att det inte helst är värt att dela. Skriv ut vad ni verkligen tycker istället för att göra er dumma genom att dela artiklar från tvivelaktiga nättidningar och bloggar. Så, nu kommer jag att göra en ordentlig rensning bland mina vänner, och det blir inte så svårt, eftersom det oftast är samma människor som om och om igen postar rasistiska och diskriminerande statusuppdateringar som gör mig rent av förbannad. Och att gilla sina egna statusuppdateringar? What´s up with that?
Så, nu ska det bli ordentlig spring cleaning bland mina FB-vänner, jag har inget behov av att omge mig med människor som inte gör annat än får mig på dåligt humör och betvivla människors intellekt.

Häxan Surtant (PMS)

Idag har det inte varit en skojig dag ska jag tala om för er. Jag har PMS från helvetet och vaknade med samma glädje man får när man stiger i hundbajs på en regnig trottoar i mitten av november, i sina finaste mockastövlar, vita sådana också, bara för att ni ska FATTA hur jävlig jag har känt mig idag. Har inte helst klätt på mig riktiga kläder, har gått omkring i ful-kläder hela dagen och känt mig arg. Lite som Carrie gjorde i filmen vi kollade igår, hon var inte heller så jävla glad där på slutet. Bra film annars, sympatiserade hemskt med stackars Carrie som blev mobbad och hade e helt wacko morsa, har inte sett originalet så jag kan inte säga om den var bättre eller sämre, men helt ok film när det inte kommer något annat. Har suttit och pluggat typ hela dagen, och aldrig har det tagit så länge att läsa en artikel och skriva 3 sidor text, min hjärna samarbetar inte idag heller.
Tänkte skriva en recension om spelningen vi var på i fredags, eftersom det var faktiskt något av det bästa i bluesväg jag någonsin hört. Men det gör jag senare, när jag är gladare, vilket troligtvis inte kommer att ske idag, men kanske imorgon.
Kalaset gick förövrigt bra, inte tusen skrikande barn utan endast 6 relativt lugna småtjejer som åt sig höga på socker och slet och rev i alla spännande leksaker de kunde hitta. Själv satt jag och pratade med värdinnan och åt popcorn och tårta. Och var mig själv.
Nu ska jag gå och göra mat, ta ut min ilska på varma smörgåsar, bre smöret extra hårt och så...

googlad bild, as usual

Lillans första barnkalas ever...

Ja, det är det stora som är på gång. I tisdags hittade jag en kalasinbjudan i postlådan av Lillans dagiskompis, skrivet på ett jättefint gammalt inbjudningskort. Mammahjärtat snörptes åt en aning och helt plötsligt såg jag tiden rusa ifrån mig, för några år sedan var Lillan en liten bebis som inte visste något om livets vedermödor, nu kan hon gå på toaletten själv och blir bjuden på barnkalas av sina kompisar. Rörande minst sagt. Lillan själv fattade inte först vad det var frågan om, men sedan när det sjönk in blev hon också jätteglad, frågade om det skulle bli tårta och funderade på vad vi ska köpa för present åt flickan som fyller.
Men värst är det nog för mig. Längst ner på kortet stod det nämligen att föräldrarna gärna får stanna på en kopp kaffe och tårtbit under den 1,5 timme som kalaset håller på. Vilket är helt förståeligt. Problemet är ju då detta: hur ska man bete sig på sådan här tillställningar? Jag har aldrig varit på ett barnkalas i rollen som mamma åt kalasbesökare tidigare, så jag vet inte över huvud taget hur jag ska förhålla mig till situationen. Man kan säga att jag minst sagt känner igen mig i Pippi Långstrump-avsnittet när hon blir bjuden på kafferep till Tommy och Annika, och hon vet inte hur man ska uppföra sig. Det bör ju också nämnas att jag inte heller känner mig bekväm när dagis ordnar "kaffestunder" då föräldrarna får komma till dagis och dricka kaffe och titta på kvistarna som ungarna målat och de 40 000 teckningarna de ritat under månaden som gått. Jag har ingenting att prata om med de andra föräldrarna, jag känner mig fel och malplacerad, och hittar inte någonting som skulle kunna vara en gemensam nämnare, förutom barnen då.
Så. Vad ska man klä på sig på kalas? Vilka samtalsämnen ska man ladda upp med? Jag hör ju till den gruppen småbarnsföräldrar som gärna skojar till det lite när jag pratar om barn och vad de hittar på. Något som jag kommit på inte alltid är uppskattat av andra mammor. De flesta av föräldrarna till Lillans dagiskompisar är också typ 20 år äldre än mig, och det känns som vi befinner oss så långt ifrån varandra som det bara går. Och nu säger jag inte att det är något dåligt eller fel på dessa människor, eftersom de är trevliga och helt vanliga personer, det är bara jag som inte passar in. Jag är ingen morsa som kör runt Lillan på tusen olika hobbyer i veckan, jag kan ibland se Youtube som min bästa vän om jag vill sysselsätta Lillan medan jag lagar mat, jag kan ibland (ganska sällan) med gott samvete lämna Lillan hos någon av sina släktingar över natten för att jag ska få åka ut och dansa och ta mig en öl. Vi lyssnar på musik som inte kanske alltid ses som "barnvänlig" och jag tycker inte man behöver bli tråkig bara för att man har barn. Vi har också kanske lite speciella intressen i min familj, så som gamla bilar och att åka på jänkarträffar och sådant, något som jag innerligt hoppas att Lillan också börjar gilla när hon blir äldre, men tyvärr vet jag ingen av de andra föräldrarna som delar det intresset eller har förståelse för de som gillar den stilen.
Jag brukar sällan vara osäker i mig själv, men i den här situationen känner jag mig nästan skräckslagen. Men, det är väl bara att ta det som det kommer, och det är ju aldrig fel att knyta nya kontakter med Lillans vänners föräldrar. Vem vet kanske jag hittar någon annan morsa med mörk, sarkastisk humor som gillar jänkare och Eddie Meduza.

bild från google

Och så är det ju presenten. Jag måste köpa en present, och vad köper man åt en fyraåring som inte är ens eget barn? Jag har ingen aning.



Vi var till hälsostationen igen idag för att kolla upp Lillans öra. Det röda hade försvunnit lite i det sjuka örat, men däremot så hade det andra örat också börjat bli inflammerat. Jippi alltså förbannade helvete. Men, vi kom överens om att vänta och se över helgen, och kurera med honungsvatten, saltlösning, örondroppar och vitlök och sedan komma tillbaks på måndag och se om det blivit bättre. Jag vill verkligen inte att hon ska behöva ta en till antibiotikakur, eftersom det resulterar i att hon blir sjuk igen inom en snar framtid. Så, hoppas hoppas det hjälper den mer naturliga vägen den här gången. Min mamma sa att det är det här huset som gör henne sjuk, vilket inte skulle förvåna mig alls, om man tänker på hur unket det luktar i trappuppgången är det nog något som inte står rätt till. Men hur gärna vi än vill flytta så är det inte så bara när det inte finns något att flytta till. Tyvärr. Själv sitter jag med en molande migränhuvudvärk som inte vill ge med sig trots att jag druckit litervis med vatten och tagit flera 1 g panadol, så det är väl något jag får stå ut med idag tydligen.

googlad bild