Kategorierna som inte fick plats

Min syster skriver om vikthets och all negativitet det innebär i ett utomordentligt inlägg idag, så då finner jag det inte mer än rätt att jag skriver om den andra stora snackisen i den finlandssvenska bloggvärlden, nämligen bloggalan. När jag hörde det var bloggala på gång så brydde jag mig inte nämnvärt, eftersom jag visste att det antagligen skulle bli som alla andra liknande tillställningar, nämligen de som skriver om mode, inredning och hälsa kommer att synas mest. Och det har jag inget emot, låt dem synas, för det är ju ändå sådana bloggar som lockar mest läsare, de mer lättlästa, vackra och tilltalande bloggarna. Men nu när jag var inne och kollade igenom vilka kategorier en kan nominera bloggare i så måste jag nog erkänna att jag blev lite besviken.

Kategorierna är som följer:

Årets mode-/skönhetsblogg
Årets tränings-/hälsoblogg
Årets foto-/videoblogg
Årets personliga blogg
Årets familjeblogg
Årets kreativa blogg
Årets blogg
(+ kategorier som årets företagare osv men det tar jag inte upp här)

Inga överraskningar. Och det är det som stör mig lite. Var är "Årets provokatör", "Årets samhällskritiker", "Årets humorblogg" eller "Årets politiska blogg"? Och ja, utbudet är inte så stort av bloggande provokatörer i Svenskfinland, men att det inte helst finns en enda kategori som skulle rymma de som inte passar in tillsammans med modebloggarna eller träningsbloggarna. Det känns ledsamt. När det nu fanns en möjlighet att kanske lyfta fram någon som inte följer med strömmen, som skriver om saker som inte alltid är färgglatt och lättsmält, någon som kanske håller kvalitet före kvantitet. Vi överhopas av mode- och skönhetsbloggar från alla håll och kanter, så det vore ju trevligt med lite diversitet i utbudet, och som sagt, ge lite utrymme åt de som tar sig tid att ifrågasätta och som vill väcka diskussion. Och absolut inget illa menat om de som ordnat hela galan och lägger ner av sin tid för ett dylikt evenemang, ni är jävligt driftiga. Det är bara mångfalden jag saknar.

Men kanske det är fel forum, kanske vi som inte skriver om våra kläder och våra dieter helt enkelt passar in i en dylik tillställning. Kanske vi borde ha en egen liten gala, en gala för de konstiga, oestetiska, fuck you-bloggarna som vill vara en nagel i ögat på hela jävla samhället? Vi vill ju också att våra bloggar ska uppmärksammas och bli lästa, kanske främst av den orsaken att vi vill få folk att ifrågasätta sitt eget sätt att tänka och sin inställning till omvärlden och samhället.
Tyvärr är det väl ofta så, att det som kräver extra mycket tankekraft ofta förbises av den stora massan, att det är den lilla klicken intresserade människor som läser de djupare bloggarna och därför når de inte alltid ut till allmänheten på samma sätt som dagens outfit-bloggarna. Och sånt är livet, att alltid spotta i motvind, men det gör även att viljan att skriva inte sinar, eftersom de annorlunda bloggarna behövs. Vi borde bara bli duktigare på att lyfta varandra och få varandra att synas mer, med samarbete kommer vi långt. Och tänk vilka intressanta diskussioner det kunde bli på bloggträffarna för the outcasts, om hur vi ska störta patriarkatet och ändra på alla orättvisor i samhället. Det vore något det.

Annars vill jag önska lycka till åt alla som blir nominerade till pris på galan. Ni har arbetat hårt och är värda det, oavsett om ni får pris eller ej så är ni alla jätteduktiga.

Alla män är potentiella våldtäktsmän

Ja jag vet, ett provokativt statement som säkert får många att se rött. Men jag har velat skriva om det här länge, för det gör mig så arg att folk ska tala om för mig hur jag ska tänka och nedvärderar mina rädslor. För mig är alla penisbärare potentiella våldtäktsmän. Ingen skillnad var, när eller hur, men risken finns alltid där. Att bli våldtagen. Av en man.
När jag uttryckt mig om detta får jag ofta mothugg, "men så kan du inte tycka", "varför raggar du på män då?", "du är ju dum i huvudet som tycker så", "förjävligt att dra alla över en kam". Men jag kan, och jag gör det, Mina erfarenheter och de saker jag upplevt och varit med om i livet har gjort att jag kan tycka så. Jag har oändliga gånger känt mig sexuellt hotad eller utsatt av män, på olika sätt. Kommentarer på arbetsplatser, på krogen, på stan. Blickar, antydningar, sms, mail.. Allt av män. Det har aldrig hänt att jag (som kvinna) känt mig sexuellt utsatt eller hotad av en annan kvinna, vilket jag gärna lyfter fram eftersom (män) ofta gärna lyfter fram att även kvinnor kan våldta. Ja det kan de, men om en tittar på statistik är majoriteten av de våldtäkter som begås utförda av män, på både kvinnor och män. "Ja men tänk på alla fall som inte blir anmälda" säger ni då. Ja, tänk på alla fall där kvinnan väljer att inte anmäla när hon blivit våldtagen, jag tror inte andelen kvinnliga förövare skjuter i höjden för det.

Trots att jag känner såhär, rädslan för att försätta mig i situationer där jag kan råka ut för olika jobbiga saker, är jag bara människa med viljan att leva. Träffar jag en kille på krogen kan jag åka hem till honom (efter noga övervägning huruvida han är en psykopat eller ej), men jag är konstant medveten om att risken finns. Att jag försätter mig själv i en ofördelaktig situation, för hur nice han än verkar vara där och då, vet en inte vad som kan hända när dörren är stängd och taxin åkt iväg. Men jag tar den risken. Då får det mig att undra, om jag då skulle bli våldtagen får jag antagligen höra att jag får skylla mig själv som åkte hem med en främmande man, både från folk i min omgivning och även av rättsväsendet om saken tas till högre instanser. Men om jag då ska höra på folk som säger att det inte är sant, att alla män inte är potentiella våldtäktsmän, då borde det ju inte vara mitt fel att jag blev våldtagen. Så hur ska jag göra? Jo, jag ska tydligen fortsättningsvis göra som vi kvinnor blir lärda från barnsben; försätt dig inte i situationer där du kan bli våldtagen. Okej, så nu är det igen på mitt jävla ansvar att inte se för slampig ut, att inte le åt fel person, att inte sända ut "fel signaler", att inte "bjuda ut" mig, att inte ge sken av att vilja lära känna nya personer,.. För om jag har "sänt ut signaler" ger det mannen rätt att våldta mig? Är det det som är samtycke? Att han kanske tolkade situationen fel, att han trodde att jag ville fast jag sa nej, att nejet tolkades som ett kanske eller ett varför inte? När ska vi börja lära männen att det inte är okej att våldta?

Och så några ord om denna eviga myt som reproduceras av media och omvärlden, om den stereotypa våldtäktsmannen som den okände individen som hoppar fram ur buskarna och ger sig på den joggande tjejen en mörk torsdagskväll. Det scenariot händer också, inte för så länge sedan här i Vasa. Men en stor del av våldtäkterna som begås, begås ofta av en man som finns i närheten av kvinnan. En partner, en nära vän, en släkting. Vilket gör saker ännu mer svårare när det gäller att göra en anmälan, för det är svårt att som offer bli trodd, på grund av att det inte varit den "typiske" våldtäktsmannen som varit inblandad. Vi har en våldtäktskultur, och det pratas alldeles för lite om det. Det begås varenda dag, överallt, och det gör att ingen ska komma och säga åt mig vad jag ska vara rädd för eller inte. En man, som aldrig känt sig sexuellt hotad eller känt rädsla för att bli trakasserad, har inte den minsta rätt att berätta för mig att jag "tycker fel" i den här frågan. Jag känner det jag känner, och ju mer jag ser mig omkring vet jag att jag känner rätt. Tyvärr.




(Måste också följa med strömmen och skriva lite om den här Bloggalan som tydligen ska äga rum snart. Har ingen aning om var, när eller hur detta sker, är inte alls insatt och jag vet inte vilka priser som ska vinnas. Men jag kan inte förneka att jag log vid tanken på att om jag mot all förmodan skulle bli nominerad till någonting, och då delta i galan, så skulle jag garanterat göra en Lady Gaga och ha en klänning av rått kött eller något, bara för att det skulle vara så jävla legendariskt)

Är du knullbar, lilla vän?

Läste den här artikeln för några veckor sedan på svenska yle, och har länge känt att jag behöver skriva något om det, eller speciellt om de reaktioner som kommentarerna till artikeln väckte hos mig. Det är antagligen inget nytt för gemene man att kvinnor och män framställs olika i media och reklam, tror även att jag själv skrivit om det för någon tid sedan. Kvinnan ska vara vacker att titta på och sälja saker med sin sexighet, männen ska sälja saker med sin pondus och tuffhet. Inget nytt under solen för de flesta. Vi vet även att kvinnor framställs annorlunda i reportage och artiklar än män, till exempel i en intervju med en framgångsrik kvinnlig chef får hon ligga på ett skrivbord och fläka ut sig och prata om sin framgång i egenskap av kvinna, medan samma reportage om en man koncentrerar sig på mannens yrkesroll istället för det faktum att han är man.
Kommentarerna till dessa artiklar är alltid lika provocerande, och jag kan inte för mitt liv förstå hur vi inte kan se hur fel och skev bild av kvinnor OCH män vi reproducerar om och om igen. "Men kvinnor vill ju se bra ut och vara kvinnliga, de som säger något annat är bara avundsjuka för att de inte ser lika bra ut" typ. Då kan jag ställa frågan; har en som kvinna någon gång haft ett val, om en vill vara kvinnlig eller ej? Jag har aldrig blivit tillfrågad huruvida jag vill se bra ut och vara "kvinnlig" för att jag är född kvinna, det är något som tas för givet. Att det är av naturen bestämt att en som kvinna VILL vara vacker och se ut på ett speciellt sätt som anses vara feminint och tillfredsställande för männens blickar. Jag har aldrig känt att jag haft ett val att vara kvinnlig eller ej. När jag lämnade barndomen och blev mer medveten om mitt och andras utseende märkte jag snabbt vad som förväntades av mig som kvinna. Att jag skulle passa in i ett fack tillsammans med andra kvinnor, ett fack där vi vände ut och in på oss själva för att få mäns uppmärksamhet, vi skulle vara knullbara. Även om jag var punkare, rakade av mig allt hår på huvudet och hade konstiga kläder ville jag vara snygg, och "kvinnlig".

En behöver ju inte helst leta länge innan en ser mönstret i reklamer som vi matas med hela tiden. Det är snygga, smala sexiga kvinnor med kåt blick som säljer allt från parfymer till jeans och mat, medan männen säljer saker genom att se stora, starka och farliga ut. Och vi köper skiten, Vi ifrågasätter inte helst varför vi köper jeans som marknadsförts med modeller som ser ut som de just ska bli våldtagna. Vi har blivit så avtrubbade att vi inte orkar bry oss, och hur ska det då komma till en förändring? När vi lever i tron att det är så här det ska vara, att vi som kvinnor VILL framställas som köttstycken och objektifieras i tid och otid, för att vi tycker om att få männens uppmärksamhet.

källa

Hur ska vi komma från de stereotypa könsrollerna när vi inte ifrågasätter och vill ha en förändring? Våra barn får lära sig redan i förskolan hur viktigt utseende är, och det är otaliga gånger jag fått förklara för min sexåring att det inte spelar någon roll hur en ser ut, utan det viktiga är att det är bekvämt. Och hon är rädd för att de ska skratta åt henne om hon har fel leggings eller fel t-shirt. Hon är sex år. Hur ska det bli sedan, när hon är tio, tretton eller femton? När hon hela tiden ska klä sig för att få andras acceptans? 

När jag kommer ur duschen (där jag rakat bort allt hår från ställen där kvinnor inte ska ha hår, peelat huden, använt schampo och balsam som gör håret tjockare och mindre frissigt, peelat ansiktet och efteråt smort in mig med någon kokosdoftande salva över hela kroppen), och ställer mig framför spegeln för att ändra mitt utseende helt och hållet, vem gör jag det för? Jag vill intala mig själv att det är för min egen skull jag sminkar mig och fixar håret, för jag tycker det är roligt att se bra ut. Men jag vet även också att det förväntas av mig i egenskap av kvinna att jag ska göra allt detta, lägga ner tid på att lägga en mask på mitt eget ansikte. Lägga ner tid på att ha ångest över min kropp och min hy, för det finns alltid något som kunde vara lite bättre, lite smalare, lite fastare. Hur många mödrar står inte framför spegeln och svär över sina celluliter eller sina kärlekshandtag inför sina barn? Och vad gör det med dem, att redan från unga år påverkas både av sina föräldrar och av ett konstant flöde av reklam utifrån, som säger att du inte duger som du är? 

En kommentar från artikeln: Jag tror nog att kvinnor vill vara just kvinnor. Kvinnor vill inte vara män,jag frågar därför varför inte kvinnor får vara kvinnor? Ska dom vara något dom inte är och något dom kanske inte ens vill vara?

Vad är det att vara kvinna? Vad är det att vara man? Är det att vara kvinna om en erkänner sig underlägsen mannen och endast ses som ett kön? Är det att vara man att vara överlägsen alla andra levande ting och ses som människa, inte endast ett kön? Vad är det som gör att det ses annorlunda på kvinnlig respektive manlig framgång? Varför läggs det så mycket fokus på den kvinnliga chefens familjeliv eller klädstil, medan den manliga chefen verkligen får prata om sitt jobb och sin karriär? 

Innebär det att jag inte vill vara kvinna om jag inte accepterar de krav som ställs på mig och mitt utseende, att jag vägrar objektifieras? 

källa

Och det är ju inte bara kvinnor som far illa av detta, männen och bilden av hur en "riktig man" ska vara påverkas i lika stor utsträckning. Det är inget hälsosamt ideal som männen ska tvingas följa, att vara hård och alltid stark, inte visa känslor och absolut inte visa feminina sidor. Som sagt reproduceras dessa stereotypa roller genom vår tystnad, genom vår acceptans och det faktum att vi tror att det är så här det ska vara. Vi kommer aldrig att slippa sexism eller uppnå jämställdhet mellan könen om vi inte problematiserar och ser det absurda i de bilder som vi matas med varje dag, och ifrågasätter våra egna föreställningar om vad som är "kvinnligt" och "manligt".

Jag vill inte vara knullbar. Jag vill vara en människa som ska kunna se ut hur jag vill utan att behöva fundera över om jag är tillräckligt feminin eller uppfyller andras krav på hur jag borde se ut. Problematisera och ifrågasätt, gott folk, var jobbiga och säg emot, någonstans måste vi börja luckra upp dessa skadliga roller som tilldelas oss från den dagen vi föds. 

Tips: besök The Gender Ads Project för många skrämmande exempel på hur sexism och makt används i marknadsföring.