Vad jag gjorde igår mellan 21.30 och 23.30

Ja, det var häftigt, något annat kan jag inte påstå...

rock-konserter och julgardiner

Jahapp, hej igen. Sitter och pausar lite i mitt flitiga studerande och tänkte ägna en minut åt detta. På lördag är det lillajul, då hade jag tänkt tvätta fönster och hänga upp julgardinerna, så kanske julkänslan börjar infinna sig så småningom, för som det är nu tror jag den har stannat någon stans mellan julpyntet som dök upp i affärerna i oktober och studiestress. Den har inte nått ända fram, trots att jag och Lillan slängde ihop pepparkakor (av köpedeg!!! vee och fasa!) i lördags, och jag eldar oljor med cozy christmas-doft för fulla muggar. Julmusiken har jag dock inte börjat lyssna på ännu, inte förrän lördag får den börja spelas. Ska väl försöka sätta mig ner med Lillan och skriva en önskelista också, men efter vad det verkar så blir den inte så lång. Hon önskar sig nämligen en kikare. Inget annat. Hon vill ha en kikare så hon kan kika på djuren och fåglarna. Lite tragiskt att vi bor där det inte finns så mycket djur. Men man kan ju kika på bilarna som kör förbi och mänskorna som är och tankar. Kan ju vara kul det också.
Jag har ju själv blivit stickfanatiker och sitter med en sticksöm i händerna så fort tillfälle ges. Och månne om jag inte var stolt när jag klarat av att sticka mina första sockor. Har haft en skräck för att sticka hälen förut, eftersom jag inte fattat hur man ska göra, men tack vare youtube och bloggar med skitbra stickbeskrivningar har jag fått ihop tre par sockor och mer ska det bli. Så tomten kommer med många mjuka paket till mina nära och kära i år. Men det tycker jag dom kan få. Härligt att vid 25-års ålder bli en sådan där som ger den typen av paket som mänskor under 20 suckar åt "jaha, ett till par sockor/vantar/halsduk/mössa". Men som jag tänker om mycket annat nu för tiden DET KOMMER SÄMRE TIDER SÅ DÅ ÄR DOM NOG TACKSAMMA ATT DE HAR SOCKOR ATT HA PÅ FÖTTERNA! Det är en bra inställning det där sämre tider tänket. Man börjar tänka mer på vad man håller på med, och vad man köper och verkligen behöver. Lär er sticka så kan ni det sedan då de sämre tiderna kommer, eller bara för att det är ett hantverk som verkligen borde få leva vidare, och inte försvinna med den äldre generationen.

På torsdag kommer jag att sitta på ett tåg som kommer att ta mig ner till den stora Hufvudstaden H:fors. Där ska det nämligen firas firmajulfest i år, på Hartwall-arenan med Volbeat som huvudartister. Det skulle jag ju aldrig åkt på om det inte hade varit gratis, men eftersom allt är betalt nu kan man väl offra ett dygn för att se ett band som jag faktiskt tyckte om en gång i tiden. Minns när jag och J var och kollade på dem till Seinäjoki i begynnelsen av deras karriär, då var de bra, jävligt bra. Dock måste jag säga att jag inte riktigt diggar deras nya alster, eftersom allt låter så producerat och "vanligt", men deras tidiga skivor gillar jag. Dock påminner deras låtar mig om en tid då jag inte mådde så väldans bra, eftersom jag lyssnade mycket på dem då jag var riktigt down där runt slutet av 08 och början av 09. Men det är väl att se det som en positiv sak att man tog sig ur skiten, även om man ibland blir påmind om tiden då man helst inte hade velat vara med längre.
Så det ska bli sköj, att se Volbeat. Har aldrig satt min fot på Hartwall-arenan heller, så det ska ju också bli en ny upplevelse.

Om en timme är det dags för 4-års kollen av min avkomma, får se då om hon följer sina kurvor och linjer som hon ska. Missförstå mig rätt, det är det minsta jag bryr mig om och jag kan inte förstå hur de använder ett sådant förlegat system i moderna tider. Men, de ger ju ungarna margarin och fettfri mjölk i skolorna också, och använder sig av BMI för att räkna ut hur folk mår, som om världen styrs av crazy persons. Men det är ju inget nytt.

Mina favoriter av Volbeat, som jag hoppas de spelar...

Det fanns visst en del låtar jag helt har glömt. Ändå lyssnade man på dem dygnet runt för typ fem år sedan. Nog är de fortfarande bra, måste jag säga.

Novembermörker

Jag har inte överhuvud taget orkat engagera mig i bloggandet de senaste veckorna, som ni kanske märkt. Det är höstmörkret som tar ut sin rätt, i kombination med den existentiella ångest jag känt som ett ilsket pickande i sidan den senaste månaden. Mer om det sedan.
Lillan har hunnit fylla fyra år sedan vi sist talades vid, det har kalasats och sjungits på olika håll, och till min lycka fick hon nödvändiga och smarta gåvor, som hon verkligen uppskattade. Sverige-emigranten jag har till syster var också hemma en helg för några veckor sedan, vilket var himlans trevligt. Till julen kommer hon hem nästa gång, och det är ju banne mig snart. Julen ja, inte många dagar innan vi har december här och snart julafton med allt vad det innebär. Tidigare år har jag knappt kunnat bärga mig innan första advent, då man får hänga upp julgardiner och plocka fram tomtarna, i år känns det annorlunda. Som om jag inte hunnit med, som om min inre klocka sackar efter en månad eller två. Snart är det här året slut, och det gick om möjligt ännu snabbare än tidigare år.

Angående den existentiella ångesten har det väl att göra med flera olika saker. Men i jämförelse med tidigare depp-perioder då jag främst tyckt synd om mig själv, är det här något större. Jag känner en oerhörd sorg för hela världen och mänskligheten. Jag läser och läser, dammsuger www efter information om ett ekologiskt sätt att leva, hållbar utveckling, självhushållning, återanvändning, vilka kemikalier som finns i vad osv. Jag har blivit medveten om saker jag inte har orkat bry mig om förut, och aldrig har jag längtat efter en egen kompost och ett hönshus som nu. Det kommer inte att funka att vi lever som vi gör i längden, att vi inte alls lever i samverkan med naturen utan gör allt för att själva ta kontrollen över jorden och vad den ger oss. Aldrig har jag känt en sådan vilja att förändra mig själv och hur jag lever, att göra smarta val för mig och min familj så vårt ekologiska fotspår blir helst liite liite mindre. Det är inte så svårt bara man tänker efter. Köp ekologisk mat (men det är så dyrt, säger ni, men så är inte fallet om man tänker på vad den billiga icke-ekologiska maten gör med oss hälsomässigt och hur det påverkar naturen), läs innehållsförteckningar så du vet vad du äter, använd tygkassar när du handlar istället för att ta nya plastpåsar varje gång, sopsortera, handla på loppis, sy om gamla kläder, släng inte mat, dra ner på köttkonsumtionen eller understöd lokala köttproducenter och ekologiska jordbruk, odla egna grönsaker, handla enligt säsong.... Det finns hur mycket som helst man kan göra för att leva mera ekologiskt och mer hållbart, vilket också ofta resulterar i att man lever billigare eftersom man lär sig att inte slösa på det man har.
Jag har lovat mig själv, och detta är också kanske ett test av min självdisciplin, att inte köpa nya kläder under en tid framöver, alltså inte kläder från h&m och sådant, utan endast hålla mig till lopptorg om jag eller Lillan behöver något (utom sockor och underkläder då), vilket inte är så stor förändring för mig eftersom jag ofta handlar på loppis. Angående årets julklappar kommer jag att i så stor utsträckning som möjligt göra egna klappar och inte köpa onödigt skit som ingen ändå använder. Jag arbetar också på att införa två vegetariska dagar i vårt hushåll, och också äta mera fisk än förut, så matveckan ser ut typ två dagar vege, två-tre dagar fisk och två-tre dagar kött. Det är länge sedan jag varit så engagerat i något som jag är nu, även om jag kan tänka att det bli tröttsamt för omgivningen att jag hela tiden tar upp vad man borde göra för att världen (och du själv) skulle må bättre, så vill jag bara göra folk uppmärksamma på att saker inte är som de är.
Speciellt när det kommer till alla kemikalier vi utsätts för varje dag, bara en sådan sak att plastlocken vi lägger på engångs-kaffekopparna i skolan är gjorda av en plast som innehåller polystyren, vilket avger hormonstörande och cancerframkallande ämnen när det blir varmt. Hur många kaffekoppar har man inte druckit under de senaste åren, inte bara i skolan? Och jag dricker inte kallt kaffe eller te, därför är ju risken ganska stor att jag fått i mig av de farliga ämnena. Det är sådana här saker jag vill att folk ska bli uppmärksamma på, att man ska börja tänka på vad man omger sig med och vad man stoppar i sig. Inte minst för våra barns skull, som är ännu mer känsliga än vad vi är....

drömmen om att bo

Jag tror att alla som känner mig lite bättre vet att jag har stora drömmar när det gäller att få bygga ett eget hus. Drömmen om det egna huset har funnits i många år, men intensiteten varierar ju beroende på livssituationen, men jag tror aldrig det har varit en så intensiv känsla som det är nu. När man mår fysiskt dåligt av att komma hem till lägenheten, när man knappt vill gå ut och promenera i byn eftersom det gör att man ser en massa hus där människor bor och det gör att man känner tårarna bränna bakom ögonlocken. Där vi bor nu känns som ett förvaringsställe under resan på väg till något annat. Som ett jävla skrubblager. Lillan pratar om att hon vill flytta nära en skog där hon kan bygga en koja, och att hon vill ha äppelträd på gården, ett eget rum med lila väggar. Det värker i ett modershjärta att höra sin fyraåring säga sådana saker, när hon frågar när när när? Och det enda man kan svara är jag vet inte, sedan någon gång. Alla runt om kring säger att vår tid kommer, ni måste vara positiva och inte gräva ner er. Men det är inte så lätt, speciellt inte när jag är en sådan som lätt påverkas av yttre faktorer, och när enough is enough så kommer man till det skedet att man inte orkar tänka på att det löser sig "någon gång i framtiden". Jag hatar ljudet av bilarna konstant körande utanför fönstret, jag hatar att Lillan inte har ett eget rum, jag hatar det faktum att det inte finns en antydan till förvaringsmöjligheter här, jag avskyr de kinuskifärgade väggarna i hallen, det är mörkt, inga arbetsytor i köket, inget gräs bara asfalt på gården. Listan kan göras lång. Vad är det som är bra här då? Jag har min familj hos mig och vi har tak över huvudet. Det är jag tacksam för. Men ändå.

Jag längtar efter att få inreda ett rum tillsammans med Lillan, ett rum där hon kan stänga dörren och leka ifred, och trivas.

Köket är husets hjärta, det ska vara stort, praktiskt och trivsamt. Här ska hela tjocka släkten få plats under familjemiddagar, och man ska få inspiration att laga mat och samtidigt dra en jitterbugg med den man älskar, om man så önskar.

Ett arbetsrum/kontor är också något jag saknar. 

 

Och massiva bokhyllor dignande av kunskap..

Ja, det finns ju så mycket mer man kan drömma och fantisera om när det kommer till hus och gård osv. Alla de här bilderna är tagna från google, och visar bara en liten piku-bit av vad jag skulle vilja ha i vårt framtida hus. Men det som jag allra allra mest saknar nu, är känslan av något eget som jag och Smokey får bygga upp tillsammans, där vi ska bo i resten av våra liv, och aldrig mer behöva känna att man inte trivs eller inte känner sig hemma. Mitt hem är där jag har min familj, ingen skillnad om jag bor i slott eller koja. Men man blir trött av att ständigt vara på jakt efter något annat, och jag vill bara hitta platsen där vi kan slå oss ner och slippa att hela tiden fundera på när vi ska få komma till ro.