Att älska sig själv för den man är

Detta inlägg känns väldigt jobbigt att skriva. Jobbigt för jag å ena sidan inte skulle vilja lägga mig i debatten, å andra sidan för jag skulle önska att denna typ av inlägg inte skulle behöva bli skrivna. Jag har själv inte läst ett enda blogginlägg om detta ämne som varit aktuellt de senaste dagarna (utom syrrans då), utan detta är utgående helt och hållet från mina egna åsikter och tankar om plastikkirurgi och skönhetsindustrin.

Under året som gått har jag egentligen för första gången i mitt liv lärt mig att verkligen älska min kropp för vad den verkligen är, en kropp, ett skal, ett yttre. Som många andra har jag i princip hela livet haft ångest över för mycket valkar här, för mycket hår där, brösten som inte blev sig lika efter att jag ammat min dotter, att jag kommer få dubbelhaka när jag blir gammal, jag är för kort, mina kärlekshandtag som inte går att få bort, mina tänder som är för sneda och därför vill jag aldrig le på foton. Listan kan göras lång. Och allt detta började i tidiga tonår, när man ville passa in, inte bli utstött. Det konstiga är att trots jag redan vägrade anpassa mig till ideal om hur en tonårig tjej ska vara så fanns den ändå där, oron över att en ska vara ful, oattraktiv och frånstötande. Men under det senaste året har jag verkligen tagit itu med mig själv och min självbild. Tänkt igenom riktigt ordentligt vad jag håller på med som ogillar mitt utseende mer och mindre beroende på tidpunkt. En stor del av detta är också det faktum att min sexåriga dotter mer och mer visar tendenser på utseendefixering, en oro över att hon är ful, ser tjock ut i vissa kläder och att hon också vill ha smink som många av hennes kompisar har. Hennes jämnåriga kompisar. Numera sminkar jag mig ogärna när hon ser på, för jag har allt för många gånger fått frågan "varför får du göra dig fin när jag måste vara ful?". Min dotter som ännu går i förskolan har redan lärt sig att smink = fin, osminkad = ful. Vad svarar en på en sån fråga? Jag kan inte börja berätta om skadliga ideal och förväntningar på hur kvinnor ska se ut för att bli accepterade av samhället, det är hon för ung för. Så det enda jag kan ge som svar är "för att vuxna är dumma i huvudet som tror att det behövs smink för att gå utanför dörren". Och ändå står jag där, täcker över blemmor och lägger maskara på ögonfransarna för att jag inte ska se sjuk ut.

Vad är det för värld vi låter våra barn växa upp i, där egenvärdet ligger i hur du ser ut, vilka kläder du bär och vad du väger. Barn som knappt fyllt tio svälter sig själva, vill ta livet av sig för att de tycker de är fula, och barn mobbar andra barn på grund av fel kläder eller skor. Och där står vi vuxna och klämmer och smetar och ändrar, hatar oss själva och tror att lösningen ligger i en ny näsa, en smalare midja eller ett par nya bröst. Är det verkligen så enkelt? Försvinner självhatet genom ett ingrepp på det yttre skalet? Har mycket svårt att tro det. Vi måste ställa oss frågan varför är jag missnöjd med mig själv? Vad är det som gör att jag hatar mina bröst som blivit lite hängiga efter att jag ammat ett eller flera barn? Det är inte naturen som skapat någon slags referensram för hur en människa "ska" se ut, det är vi människor som bygger upp föreställningar om hur en ska se ut för att vara bekväm med sig själv. Ofta i sådana här frågor gällande plastikkirurgi (i syfte att förbättra utseendet, plastikkirurgi för att återställa saker efter en olycka eller dylikt är en annan sak) hörs ofta frasen "min kropp, mitt val", men för mig är de som använder det argumentet på fiendens planhalva och spelar. Är det egentligen ditt val? Ställer du dig frågan varför du väljer att förstora brösten eller göra näsan mer rak? Är det inte efter skaparna av skönhetsidealets pipa ni dansar, ni som vill ändra på hur er kropp ursprungligen ser ut? Denna miljardindustri som tjänar mer och mer pengar ju mer missnöjda vi är med oss själva. En kvinnas kropp ska inte få avslöja att hon burit, fött och ammat barn, det ska heller inte synas att en åldras, för rynkor anses fult, iallafall i kvinnors ansikten. Vi ska ha glänsande hår och gnistrande vita tänder, hårlösa kroppar och tränade midjor. Gör vi detta för vår egen skull? Hell to the no. Vi gör det för att det förväntas av oss, det är så äkta kvinnor ska vara, ett resultat av ett ouppnåeligt ideal som gör att vi aldrig blir nöjda med oss själva.

Jag har funderar på vad jag skulle säga åt min dotter om jag opererat brösten, eller fettsugit magen, rätat ut näsan eller lyft ansiktet. När hon frågar varför jag ser annorlunda ut, skulle jag även då svara för att vuxna är dumma i huvudet som inte kan vara nöjda med hur de ser ut. Skulle jag kunna leva med tanken på att det kanske är jag som orsakar att min dotter vill ta livet av sig själv när hon är 12 för hon tycker hon är för ful att leva. Att se henne snurra och vrida sig framför spegeln, nypa i det obefintliga kroppsfett som finns och se på sig själv med dömande blick. Skulle jag kunna leva med tanken att mitt barn skulle svälta sig själv för att hon tror det är så en måste göra för att passa in? Leva med tanken att det är tack vare mig och mitt eget missnöje som gör att hon i sin tur börjar se på sig själv med kritiserande ögon. Det skulle jag aldrig kunna. Jag vill ge min dotter en uppfostran där hon lär sig älska sig själv och sin kropp precis som den är. Ja, kroppar förändras med ålder och graviditeter, men varför ska det döljas? Varför denna rädsla för förändring?
Vi behöver börja se på hela skönhetsindustrin ur ett större perspektiv, lyfta bort det från individnivå och se det som ett strukturellt problem. De som tjänar pengar på att vi mår dåligt över oss själva kommer att fortsätta så länge vi upprätthåller och återskapar dessa skeva skönhetsideal, som finns både för kvinnor och män, och som sjunker allt lägre ner i åldrarna. Jag tänker inte säga att alla ska älska sig själva och sina kroppar för vad de är, för jag vet att det inte funkar så. Men jag önskar verkligen folk skulle börja ta sig en ordentlig tankeställare när de säger att det är för ens eget välbefinnande och sin egen skull de väljer att förändra sitt utseende med plastikkirurgi. Naturen ställer inga krav på hur våra kroppar ser ut, i våra hjärnor finns ingen inbyggd mekanism som gör att vi blir lyckliga av att förstora brösten eller bleka tänderna. Vi intalar oss att det gör oss lyckliga, men sist och slutligen är det bara de där jävla ouppnåeliga kraven vi försöker fylla, och det känns bättre när vi intalar oss själva att vi gör det för vår egen skull. Precis som när vi sminkar oss, rakar benen och fixar håret. Vi gör det för vår egen skull.

När jag tog ett steg tillbaka, funderade över de komplex jag haft över min kropp och varför jag egentligen har dem, kom jag fram till att allt sitter i mitt eget huvud. Har någon någonsin sagt åt mig att jag är fet, att jag har hängiga bröst, sneda tänder eller dålig hy? Nej inte nu och inte heller för femton år sedan. Däremot får jag ofta väldigt positiv respons för mitt utseende, så varför kan jag bara inte acceptera att jag är bra som jag är och fokusera på viktigare saker, som att utveckla mitt intellekt, lära mig nya spännande saker och ta bort blicken från spegeln och titta på världen runt omkring? På grund av att det är så jävla svårt, att inte tänka på sitt utseende, att inte tänka på att söka bekräftelse, att säga "tack" när någon ger en komplimang istället för att börja racka ner på sig själv. Men det går, med mycket träning och en stark vilja att verkligen ta avstånd från de ideal vi förväntas se upp till. Jag vill inte att min dotter ska hata sig själv och sitt utseende som jag och många med mig gjort genom sin uppväxt, och i många fall fortfarande gör. Hon är värd så mycket mer än så.

Bilden jag kommer att visa er här nedanför gör att jag har en obehaglig känsla i magen. Att det inte egentligen är okej att visa en sådan här kropp, för den är varken tränad, slimmad eller opererad. Det är en kropp som varit gravid, ammat och släpat och slimpat barn, handelskassar, flyttlådor, målarhinkar och verktyg i många många år. Därför måste jag ha redigera sönder den så det ska kännas lite bättre. Men jag älskar den här jävla kroppen, för den är funktionsduglig, frisk och vacker.

När en börjar vissna.

Hittade gamla dagböcker häromdagen. Började ju bläddra i dem så klart, som en alltid brukar göra när sådana gamla skatter återfinns. Den här gången hände något speciellt inom mig när jag läste vad mitt fjortonåriga jag skrivit, i en värld av tonårshormoner och den ständiga jakten på att passa in, att finna sin grupp. Om man bortser från mindre bra formuleringar och vissa självmordsfunderingar (som jag tror alla tonåringar har åtminstone en gång) så tänkte jag precis på samma saker som jag gör nu. Mina första trevande feministiska tankar föddes där i mitt rum där väggarna var fullklistrade med Ebba Grön-texter och bilder på okända hc-band, konstateranden om hur orättvis världen är, och framför allt, det motstånd en möts av när försök till diskussioner görs. Det går i vågor, glöden och viljan att förändra världen. Ibland är det mer intensivt, en får ett uppsving och provocerar fram diskussioner, vill väcka tankar, förgäves står en och skriker mot väggar som inte svarar. Som skrattar en i ansiktet och kallar en lilla gumman som ska flytta hem till PK-Sverige. Och man blir så satans frustrerad på denna ovilja att förstå, oviljan att se på saker ur ett större perspektiv. "Jag har aldrig upplevt att jag blivit orättvist behandlad så därför existerar det inte".

I mina dagböcker läser jag om en tid när folk nätverkade, ordnade spelningar, demonstrationer, öppet hus med insamling för krigsoffer någon stans i världen. Det fanns en gemenskap och en kämpaglöd som jag saknar något otroligt. Men när en blir motarbetad tillräckligt mycket ger en tillslut upp. Viljan tar slut. Det är lättare att skita i allt och låta idioterna hållas, för ensam är inte stark i detta sammanhang. Mycket av diskussionerna har förflyttats från kaffeborden och McDonalds till olika forum på internet, och där är det lättare med personliga påhopp och att döma ut andra på ett fult sätt och sedan inte behöva ta ansvar för det. Även där är det som att diskutera med en vägg. Du kan skriva långa utläggningar om varför feminism behövs, fast tills fingrarna blöder, men det kommer alltid någon som gör att du ger upp, en kommentar om hur en har daddyissues, att alla feminister hatar män och hur vi vill ha det bättre än män. All denna okunskap som flödar, bara för att de inte orkar ta sig fem minuter och googla lite grundinfo om feminism och varför det behövs. Jag ger mig inte in i diskussioner om atombrytning, för jag kan inget om det. Men när det gäller feminism, eller någon annan typ av ideologi som berör orättvisor eller ojämställdhet, då har helt plötsligt alla en röst. Då behöver en inte respektera den som är påläst och kan saker inom ämnet, för då är källan fel eller en använder känsloargument. Hur en än försöker står de där, och spottar. Spottar på det som för mig är något av det viktigaste i världen, en tro på att kvinnor och män ska kunna leva jämställt, en tro på att folk ska öppna sina ögon och börja se istället för att bara titta.

När en bara är ensam orkar en inte hålla upp viljan att förändra. När en ser hur världen verkar bli allt mer trångsynt, när en ser rasistiska gatpatruller ta över ordningen i stan, när en hör och ser ett allt mer utbrett hat så vill en så gärna fortsätta hålla huvudet högt med en aldrig sinande vilja att förändra. Men istället vissnar jag inifrån. Jag har ingen att vädra mina åsikter med, ingen som har samma glöd som mig. Jag vill nätverka och binda samman alla oss som sitter hemma och vissnar. Jag förstår min syster som säger att hon aldrig skulle kunna flytta tillbaka hit, för hon höll också på att gå sönder inombords, men hon hann bort i tid. Ungefär femton år har gått sen jag skrev om att förändra världen i min dagbok. Det positiva och medvetna fjortonåriga jag hade ännu ett hopp om att jag kunde förändra. Och vad har jag gjort? Jag har hällt vatten på min glöd så den slocknat. Blivit som alla andra som inte bryr sig, för en kan ändå inte göra någon skillnad.
Men nu, nu vill jag inte slösa mer tid på detta, att titta bort och välja att inte ta diskussioner. Jag måste börja omge mig med människor som hjälper mig att få tillbaka glöden igen. Jag kan inte tillåta mig själv att vissna mera, för snart finns inget kvar, och då sitter jag där med en knuten näve i fickan men för rädd för att säga något om orättvisorna som pågår runt oss dagligen, hela tiden. Tillsammans kan vi göra skillnad. Vi måste bara hitta varandra först.