Jag har snart varit singel ett år. Det känns otroligt konstigt för jag har aldrig varit med om det under mitt vuxna liv, och tiden har bara flugit iväg. Jag trodde till en början att jag skulle upprepa samma mönster som jag gjort tidigare, att vara singel någon månad och sedan hitta en karl att bli helt störtförälskad i och så blev det med det singellivet. Men nej. Jag har mer och mer börjat trivas med ensamheten. Att komma hem till ingenting, att inte behöva ställa eller anpassa sig efter någon annan som har en massa förväntningar på en, utan jag kan komma och gå som jag vill (här syftar jag förstås på en partner, inte min dotter som jag så klart tar hänsyn till och anpassar mig efter). Det har hänt så mycket bra det här året också så behovet av att hitta en partner har inte funnits. Jag har fått nya vänner och funnit en vän som kompletterar mig på alla plan, hon har förgyllt mitt liv något otroligt sedan i somras när vi började hänga och jag tror det är mycket tack vare henne jag inte har något behov av en partner i mitt liv. För är det inte så, att om en omger sig med goda vänner som ger en den intellektuella, sociala och psykiska stimulans en behöver, vad ska en då med en henvän (pojk-/flickvän) till? Jag behöver ju som alla andra även fysisk tillfredsställelse men det behöver inte vara mer än så, inget mer än sex, sex utan känslor och no strings attached.
Jag kan komma på mig själv med att sakna någon att äta helgfrukostar tillsammans med, dela på tidningen och föra diskussioner om läget ute i världen medan kaffet kallnar i kopparna. Jag kan också sakna någon att gå i bastun tillsammans med, dricka en öl och fundera på livets mening. Jag kan sakna någon som håller om mig på söndagsmorgonen efter en lördag fylld av fest, som kramar bort min bakfylleångest. Sånt kan jag sakna. Tills jag kommer på att jag visst har folk jag kan äta frukost med, gå i bastun med och skeda med! Jag behöver ingen etikettbelagd relation för att få det, för jag har mina vänner som jag kan göra sådana saker med. Mer och mer känner jag avsmak för tvåsamheten och finner en polyamorös livsstil mer tilltalande, dvs att en kan förälska sig i många olika människor av olika orsaker. Även om jag skulle hitta en partner nu vet jag med mig själv att jag snabbt blir uttråkad för hen kommer inte att kunna uppfylla de krav jag har på den människa som jag ska kunna ge mitt hjärta åt. För jag tillåter mig själv att vara kräsen, så förbannat kräsen. Det är slut med att vara tillsammans med någon -trots att- han har vissa egenskaper som stör mig eller gör mig irriterad. Jag skulle t.ex. aldrig vara med någon som "kanske är lite rasist, men han visar det bara när han är full", eller någon som hatar min familj och vägrar komma på familjesammankomster och jag får komma med dumma ursäkter om varför han aldrig är med. Jag skulle inte vilja vara med någon som inte har samma inställning till livet som mig, någon som endast tänker på pengar och materiella ting, något som jag försöker sluta med, det finns viktigare saker i livet än prylar. Jag vill inte vara med någon som inte är stöttande och finns för mig när jag behöver, så självupptagna människor går fett bort. Så vad är det för människa jag skulle kunna tänka mig att dela mitt liv med?
Tja, han ska vara klok och aldrig sluta jaga kunskap, han ska vara barnkär men ändå kanske inte själv vilja ha barn, han ska tycka om musik och kunna dansa, han ska vara lojal och få mig att skratta. Han ska ha mål i livet men inte sådana som gör att vi blir låsta, hellre ett mål att resa runt världen när vi fyller 50 än att bygga ett stort hus och vara skuldsatta resten av livet. Han ska klä sig snyggt. Gärna dela samma ideologiska värdegrunder som mig, och kunna stå upp för det när vi är ute bland folk. Han får gärna ha tatueringar. Han ska tycka om att vara hemma ibland, dricka vin och spela vinyl tills solen går upp, men vi ska också kunna gå på rejv och möta soluppgången från ett av taken på stans höghus. Det ska vara ett äventyr att leva med honom, men ändå kunna ha en vardag där vi längtar efter att få berätta för varandra hur dagen har varit när vi kommer hem från våra jobb. Han ska tycka om min mormor. Läsa böcker. Gärna spela instrument.
Ja, ni hör. Jag kommer inte att hitta någon som jag just beskrev om jag inte sänker mina krav, och det tänker jag inte göra ännu på länge, för jag är inte i behov av tvåsamhet som det är nu. Jag är så jävla nöjd med mitt liv, jag trivs i vår lägenhet, jag tar livet som det kommer och jag har slutat stressa upp mig över saker som det inte är värt att bli uppstressad över. Jag tar hand om mina vänner och ser till att ägna så mycket tid åt dem som möjligt när min dotter är hos sin far, för det är där jag samlar min energi, när man skrattar tills tårarna rinner, dansar tills fötterna blöder och vaknar i en hög i sängen och funderar vad fan som hände igår. Jag är inte redo för tvåsamhet, och gudarna ska veta när jag blir det.
