What goes around comes around

Jag borde inte skriva i det sinnestillstånd jag befinner mig i nu. Jag borde gå och lägga mig, inte tänka på alla idioter som finns i min omgivning och vänta på helgen som snart är här. Men vet ni vad? Precis över allt på alla tänkbara sociala medier som finns bombarderas jag av folk som delar artiklar i ren ilska och tänker inte en sekund extra på vad det är de delar. Så därför tänker jag låta känslorna skriva den här gången, för nu orkar jag inte hålla tillbaks längre.

I ungefär en veckas tid har det kommit mer och mer ren och skär rasism i mitt facebook-flöde. "Du har fel vänner" säger vissa, och ja det kan hända, men det som skrämmer mig är att det är folk som faktiskt är mina vänner som uttrycker främlingsfientliga och rasistiska åsikter, sådana mänskor jag faktiskt trott tänker längre än vad näsan räcker.
Världen står i brand och folk flyr för sina liv till ställen där de tror det är bättre för tillfället, länder där det inte finns krig och där folk är trevliga och vänliga. Nu har vi även börjat göra skillnad på riktiga flyktingar (kvinnor och barn) och låtsasflyktingar (män), och alla är inte välkomna, männen borde ha stannat hemma och krigat och inte komma hit och lämna sina familjer i sticket i hemlandet. Det är en sak jag undrar, om det verkligen inte är någon som tänkt tanken att detta inte var väntat? Har inte vi i väst oss själva att skylla när det gäller denna krissituation med folk på flykt som uppstått? Är det inte vi, som i årtionden har exploaterat, utnyttjat och våldtagit människor och samhällen som inte passat in i vår bild av hur ett korrekt samhälle ska se ut? Är det inte vi som bidragit till fattigdom och utarmning av naturresurser i världens fattigaste delar? Är det inte vi som tvingat på länder våra fantasier om att demokrati är det enda rätta och att alla samhällen måste ha samma system som oss? Se på Libyen, Afghanistan, Syrien och Egypten, har något blivit bättre där sedan västvärlden började föra in idéer om att diktaturen ska störtas och demokratiska val av vem som ska styra landet ska införas? Det har ju blivit sämre för människorna som lever i dessa länder nu! Förut kanske de inte kunde säga vad de ville och allt var inte tipp topp när det gällde mänskliga rättigheter, men de blodbad som pågår nu såg man inte av då. Nu har vi gerillagrupper som skjuter på varandra, Muslimska brödraskapet och IS förstör allt i sin väg, kvinnosynen har blivit om möjligt ännu sämre än var den varit förut och människor blir utan hus och hem i striderna mellan ländernas egna befolkningsgrupper. Så, vi i väst som har ett helt annat samhällssystem, som i århundraden haft möjlighet att bygga upp ett välfärdssamhälle med fungerande (nåja) beskattningssystem, gratis utbildning för alla barn, socialt skyddsnät och där människor har demokratiska rättigheter, vi förväntar oss att demokrati ska gå att införa över en natt i länder där en stor andel av befolkningen är analfabeter och inte vet vad en valurna är en gång. När ska vi sluta med dessa korståg där vi dikterar den enda rätta vägen för hela världen? Varför är vårt sätt att leva det enda rätta? Vi måste förstå att det handlar om helt olika kulturer, samhällen och synsätt på saker och ting, men även vi måste börja vara mer ödmjuka och sluta med dessa översittarfasoner. Det tar tid att förändra tusenåriga traditioner och mänskors sätt att leva, och låt oss ta kristendomens korståg som ett historiskt varnande exempel på hur vi inte vill ha det.

Så länge vi såg flyktingar i gummibåtar genom skärmar och på tv-nyheterna var det lugnt. De är ju så långt borta, fy så hemskt att de kvävdes till döds i en lastbil, ja det är nog tragiskt med alla barn som sköljs upp på land, någon borde göra något. De hölls på avstånd och vi kunde leva våra liv utan att något störde. Nu står de helt plötsligt på våra tågstationer och vid våra gränser, ber om hjälp och söker en fristad där det inte är krig och våldsamheter, och vad händer? Jo vi blir tokiga, ropar KOM INTE HIT! Vi vill inte ha er här, åk tillbaks till era länder och strid för er egen sak, vi har inte råd att ha er här, vi har fullt upp med vårt eget. Bilder och nyheter pumpas ut på flyktingar som våldtar, som rånar, som bara kommer hit för att sprida IS läror, Folk lämnar kyrkan för att de visar medmänsklighet och erbjuder sina lokaler till flyktingarna så de ska få tak över huvudet, är det det som är att vara kristen? Att göra skillnad på folk och folk? Newsflash: De flyktingar som kommer hit vill inte helst vara här, de vill hem till sina egna länder så fort situationen lugnat ner sig. Folk tror att alla som kommer hit nu ska lämna här, få uppehållstillstånd "och leva på bidrag". Så går det ju inte till, det handlar om att släcka de mest akuta bränderna och rädda människor i nöd. Vi har råd, vi har materiella möjligheter eftersom många av oss lever i överflöd. Vissa får det att låta som att alla flyktingar som kommer hit på en gång får en massa pengar som "vanliga" finländare inte får, men det funkar ju inte på det viset! Jag blir så jävla trött när det antas en massa saker hela tiden, och som vanligt, att folk inte tänker rationellt när det gäller att dela "nyheter" eller information. Vad fan är det för fel på människor? Tänk om Sverige skulle gjort likadant mot oss när finländarna utvandrade dit på 1960-talet för att få jobb, att de skulle satt lapp på luckan och bara "nännä, hit får ni inte komma". Eller när vi emigrerade till Amerika i slutet av 1800-talet. Eller när ungrare kom till Finland. Folk har rört på sig i alla tider av olika orsaker och vi måste kunna känna så pass mycket medmänsklighet att vi tar bort skygglapparna för ögonen och SER att de är människor precis som oss. Det är klart det finns de som har oärliga intentioner och utnyttjar krisen, men vi här uppe i Norden och i västvärlden måste sluta se oss som förmer än alla andra. Vi slår och misshandlar varandra lika mycket oavsett om det finns fler eller färre människor av utländsk härkomst, det har vi alltid gjort och kommer alltid att göra.

Jag vet att folk blir irriterade på det jag skriver, och alla har sina åsikter och måste få yttra dem, så även jag. Det enda jag vill är att vi måste börja tänka på andra än oss själva, det finns så mycket lidande i världen och vi kan hjälpa, speciellt nu när hjälpen verkligen behövs. Jag vill inte bråka med folk om vad som är rätt eller fel att tycka, jag vill bara att folk ska fatta att det handlar om sunt förnuft och förmåga att kunna känna någon slags tilltro till mänskligheten. Vi kan inte göra samma misstag som vi gjort genom historien, som bidragit till segregering, diskriminering och folkmord, låt oss vara smartare än så. Snälla.

dags att damma av och börja om

Nu är det dags att dra lakanen av möblerna, öppna gardinerna och damma av tangentbordet, för nu ska denna bortglömda blogg återuppväckas från en nästan fyra månader lång dvala. Som synes har jag haft en välbehövlig sommarpaus från skrivandet, för jag kände att jag inte kunde producera bra text och min hjärna fungerade inte alls som jag ville i början av sommaren. Min livssituation gjorde att jag ville koncentrera mig på allt annat än världens orättvisor, och i samma veva när det sista inlägget skrevs flyttade jag och Lillan in i lägenheten vi bor i nu. Så detta är ett stort moment, ska ni veta, detta är första blogginlägget som skrivs under detta tak och även om skrivarfingrarna är lite ringrostiga känner jag att nu är det dags. Nu är det dags att sakta men säkert återuppta det jag älskar allra allra mest, att ge er texter som får er att tänka till lite, och kanske även påverkar någons sätt att tänka. Skriver ju även annat mindre djupgående också så klart, men nu med en värld som står i brand kommer det att bli en hel del deeper stuff.

Men kan ju börja med en liten uppdatering om vad som hänt i mitt liv under sommaren. Som sagt flyttade vi hit i maj och trots att lägenheten är lite sliten trivs vi båda enormt bra, speciellt efter att jag fått den hemtrevligt inrett och i ordning med nya tapeter här och var. Måste även påpeka att det var ett bra terapiarbete för mig att på egen hand ordna allting här, för det gav mitt självförtroende en boost och det fick mig att verkligen inse att jag kan bara jag vill. Sommaren for förbi i rekordfart och fast vädret varit skit tycker jag att sommarn har varit riktigt bra. Några höjdpunkter var bl.a. AC/DC-konsert i Hämeenlinna och det som slår allt är Weekend Festial i Helsingfors som vi var på i augusti. Mitt sociala liv har exploderat och jag har fått så många nya vänner under de här senaste månaderna så det är inte klokt, mycket tack vare att jag blivit mer utåtriktad och mer orädd för att ta kontakt med människor. Jag har även dejtat en del, men inte i syfte att hitta en ny pojkvän utan mest för att lära känna nytt folk och för att ha något vettigt att fördriva tiden med. Är ju nu för tiden ganska aktiv inom nätdejtingens fascinerande värld och där finns både ett och annat kan jag lova.
Har även fått kontakt med människor som tidigare fanns i mitt liv men som av olika anledningar försvunnit, och det är spännande att se vad åren och livet gjort med oss och hur annorlunda vi är idag jämfört med 5-10 år sedan. Lillan har börjar förskolan, och hon har även börjat vara varannan vecka hos sin pappa vilket gör att jag har konstigt mycket fritid helt plötsligt. Fritid som jag lägger på att umgås med vänner eller på att vara ifred i ofta välbehövlig ensamhet.

När det gäller relationer och män överlag kan jag säga så mycket som att nej tack. Att dejta och strula runt funkar riktigt bra för mig för tillfället, för om jag för fyra månader sedan var trött på relationer är jag om möjligt ännu mer anti-förhållanden nu. Tanken på att ha någon nära hela tiden ger mig obehag och jag trivs nästan för bra i min ensamhet ibland, men jag behöver det nu och så får det vara. Problemet är väl att alla kanske inte förstår att man inte vill ha något allvarligare fast man dejtar eller är ute och raggar, så där kommer den viktiga faktorn fram, att vara ärlig med vad man vill från första början så man inte ger människor falska förhoppningar. Jag tycker om att bestämma själv hur och när jag gör saker, och att inte behöva anpassa mig efter någon annan än mig och Lillan.

Jag har även valt att ta paus från skolan åtminstone en termin, eftersom det står mig riktigt upp i halsen nu, allt vad den akademiska världen innebär. Jag trivs så oerhört bra på jobbet nu när allt flyter på som det ska och jag får uppskattning för det jag gör. Det är något med skolan som gnager inom mig, att jag inte passar in i den (finlandssvenska) akademiska världen, och att jag i princip utbildar mig till arbetslöshet gör inte saken bättre. Vet inte om det är mitt bultande arbetarklasshjärta som inte kan ställa in sig på tanken att vara högutbildad akademiker som stöpts i samma form som alla andra "kritiskt" tänkande i Svenskfinland, men det är något som inte passar in med mitt liv just nu. Jag har som dröm att skriva, var som helst om vad som helst, och för det behöver jag inte en högre högskoleexamen. Visst, det är lättare att få in foten på rätta ställen när man har en examen, men jag är rädd att mitt fria tänkande blir påverkat negativt av den akademiska världen och dess skäggiga gamla gubbar som bestämmer agendan. Så, tills vidare kommer jag att arbeta och försöka lägga undan lite pengar, så att jag kanske någon gång kan köpa mig ett litet hus åt mig och Lillan där vi kan bygga vårt liv ordentligt.

Så, nu ska jag börja blogga mera igen, för som sagt känner jag att lusten att skriva har kommit tillbaks. Det enda som är synd är ju att det måste krävas flyktingkriser och regeringens vansinniga sparbeslut för att jag ska triggas igång. Men det visar väl bara på att jag nu är redo att börja läsa och ta in nyheter igen, något jag inte gjort på hela sommarn pga tröttma på att världen är sjuk i huvudet.
Hoppas jag ännu har några läsare kvar, för nu ska här börja skrivas så tangenterna glöder igen.