word

Eftersom det händer saker i min omgivning nu som bidrar till att humöret inte är på topp, lämnar jag er för några dagar med ännu ett insiktsfullt inlägg av Tempelman. Ses och hörs snart, under trevligare omständigheter...

http://www.tempelman.se/2014/01/nyt%C3%A4nk-i-modeindustrin.html

Dags för Stenmark igen

Jag kunde inte hålla mig, och till min lycka fann jag flera nya Stenmark-underverk. Den dagen jag får ett arbetsrum ska jag banne mig ha en Stenmark-vägg, för bättre inspiration kan man ju inte få...

alla bilder från google

ack du kalla januarimorgon

Jag älskar att bo på landet. För det är bara på landet man kan uppleva det som hände i morse, inget stort och världsomvälvande, utan litet och charmigt. Klockan 07.25 står jag i den bitande kylan och skrapar bilrutorna innan jag ska föra Lillan till dagis, medan hon sitter i baksätet och skriker frenetiskt att jag ska sätta på värmen i bilen (vilket jag f.ö hade gjort, men när det är -20 ute tar det en stund innan det märks). Mitt i allt hör jag ett motorljud som inte är bil eller motorsåg, och jag tänker att det kan ju inte vara sant. Ljudet kommer närmare och helt plötsligt kommer en skoter över gården som inget hade hänt, jag vänder mig om och höjer något förvånad handen till en hälsning och föraren hälsar tillbaka. Kände mig som innehavaren av en statistroll i Pistvakt.

Nu ska det betalas räkningar och sedan är det jobb som gäller. Och efter jobbet måste jag börja ta itu med skoluppgifter, eftersom det verkligen börjar hopa sig nu. Det kommer att bli en tuff vår har jag på känn, och lyckas jag klara av alla kurser jag har planerat in så får jag verkligen vara stolt över mig själv.

Ni som är Johnny Cash-fans har kanske hört att det ska ges ut en "glömd" skiva med tidigare opublicerade låtar i mars, om jag inte har fel. Jag hörde en av låtarna i förrgår, She used to love me alot, och den var himlans bra.

en bild säger mer än känslobeskrivning en sådan här dag.

googlad bild

Förbannelsen som man får stå ut med om man är kvinna. Sådana här dagar längtar jag efter klimakteriet och att bli infertil. Tur att de har Kurt Cobain på YLE Teema, så känslorna får storma riktigt ordentligt, bara en liter glass att äta direkt ur burken saknas. Oh, life´s wonderful.

Imorgon kommer ett feelgood inlägg. I promise you.

När det är dags att rensa i vänlistorna

Jag har funderat på det länge, men bara inte kommit mig för, men nu under de senaste veckorna har det kommit många droppar som fått den här bägaren att rinna över. Jag pratar om att det börjar vara dags att rensa bland vännerna på Facebook. En stor del av människorna känner jag knappt, eller är ytligt bekant med, och fine, om man är vän med någon man sett någon gång någonstans, så länge de inte postar en massa idiotiska grejer som jag tvingas att se i mitt flöde, eller vad fan det heter. Jag blir fullkomligt vansinnig, och tappar hoppet om mänskligheten när jag ser vilken fullkomlig brist på intelligens det finns bland människor. Ingen verkar veta vad det innebär att vara kritisk till vad man läser heller, utan delar med sig hej vilt av saker som är uppenbar bullshit, skulle man ta sig tid att vara lite källkritisk och läsa mellan raderna så skulle man inse att det inte helst är värt att dela. Skriv ut vad ni verkligen tycker istället för att göra er dumma genom att dela artiklar från tvivelaktiga nättidningar och bloggar. Så, nu kommer jag att göra en ordentlig rensning bland mina vänner, och det blir inte så svårt, eftersom det oftast är samma människor som om och om igen postar rasistiska och diskriminerande statusuppdateringar som gör mig rent av förbannad. Och att gilla sina egna statusuppdateringar? What´s up with that?
Så, nu ska det bli ordentlig spring cleaning bland mina FB-vänner, jag har inget behov av att omge mig med människor som inte gör annat än får mig på dåligt humör och betvivla människors intellekt.

Häxan Surtant (PMS)

Idag har det inte varit en skojig dag ska jag tala om för er. Jag har PMS från helvetet och vaknade med samma glädje man får när man stiger i hundbajs på en regnig trottoar i mitten av november, i sina finaste mockastövlar, vita sådana också, bara för att ni ska FATTA hur jävlig jag har känt mig idag. Har inte helst klätt på mig riktiga kläder, har gått omkring i ful-kläder hela dagen och känt mig arg. Lite som Carrie gjorde i filmen vi kollade igår, hon var inte heller så jävla glad där på slutet. Bra film annars, sympatiserade hemskt med stackars Carrie som blev mobbad och hade e helt wacko morsa, har inte sett originalet så jag kan inte säga om den var bättre eller sämre, men helt ok film när det inte kommer något annat. Har suttit och pluggat typ hela dagen, och aldrig har det tagit så länge att läsa en artikel och skriva 3 sidor text, min hjärna samarbetar inte idag heller.
Tänkte skriva en recension om spelningen vi var på i fredags, eftersom det var faktiskt något av det bästa i bluesväg jag någonsin hört. Men det gör jag senare, när jag är gladare, vilket troligtvis inte kommer att ske idag, men kanske imorgon.
Kalaset gick förövrigt bra, inte tusen skrikande barn utan endast 6 relativt lugna småtjejer som åt sig höga på socker och slet och rev i alla spännande leksaker de kunde hitta. Själv satt jag och pratade med värdinnan och åt popcorn och tårta. Och var mig själv.
Nu ska jag gå och göra mat, ta ut min ilska på varma smörgåsar, bre smöret extra hårt och så...

googlad bild, as usual

Lillans första barnkalas ever...

Ja, det är det stora som är på gång. I tisdags hittade jag en kalasinbjudan i postlådan av Lillans dagiskompis, skrivet på ett jättefint gammalt inbjudningskort. Mammahjärtat snörptes åt en aning och helt plötsligt såg jag tiden rusa ifrån mig, för några år sedan var Lillan en liten bebis som inte visste något om livets vedermödor, nu kan hon gå på toaletten själv och blir bjuden på barnkalas av sina kompisar. Rörande minst sagt. Lillan själv fattade inte först vad det var frågan om, men sedan när det sjönk in blev hon också jätteglad, frågade om det skulle bli tårta och funderade på vad vi ska köpa för present åt flickan som fyller.
Men värst är det nog för mig. Längst ner på kortet stod det nämligen att föräldrarna gärna får stanna på en kopp kaffe och tårtbit under den 1,5 timme som kalaset håller på. Vilket är helt förståeligt. Problemet är ju då detta: hur ska man bete sig på sådan här tillställningar? Jag har aldrig varit på ett barnkalas i rollen som mamma åt kalasbesökare tidigare, så jag vet inte över huvud taget hur jag ska förhålla mig till situationen. Man kan säga att jag minst sagt känner igen mig i Pippi Långstrump-avsnittet när hon blir bjuden på kafferep till Tommy och Annika, och hon vet inte hur man ska uppföra sig. Det bör ju också nämnas att jag inte heller känner mig bekväm när dagis ordnar "kaffestunder" då föräldrarna får komma till dagis och dricka kaffe och titta på kvistarna som ungarna målat och de 40 000 teckningarna de ritat under månaden som gått. Jag har ingenting att prata om med de andra föräldrarna, jag känner mig fel och malplacerad, och hittar inte någonting som skulle kunna vara en gemensam nämnare, förutom barnen då.
Så. Vad ska man klä på sig på kalas? Vilka samtalsämnen ska man ladda upp med? Jag hör ju till den gruppen småbarnsföräldrar som gärna skojar till det lite när jag pratar om barn och vad de hittar på. Något som jag kommit på inte alltid är uppskattat av andra mammor. De flesta av föräldrarna till Lillans dagiskompisar är också typ 20 år äldre än mig, och det känns som vi befinner oss så långt ifrån varandra som det bara går. Och nu säger jag inte att det är något dåligt eller fel på dessa människor, eftersom de är trevliga och helt vanliga personer, det är bara jag som inte passar in. Jag är ingen morsa som kör runt Lillan på tusen olika hobbyer i veckan, jag kan ibland se Youtube som min bästa vän om jag vill sysselsätta Lillan medan jag lagar mat, jag kan ibland (ganska sällan) med gott samvete lämna Lillan hos någon av sina släktingar över natten för att jag ska få åka ut och dansa och ta mig en öl. Vi lyssnar på musik som inte kanske alltid ses som "barnvänlig" och jag tycker inte man behöver bli tråkig bara för att man har barn. Vi har också kanske lite speciella intressen i min familj, så som gamla bilar och att åka på jänkarträffar och sådant, något som jag innerligt hoppas att Lillan också börjar gilla när hon blir äldre, men tyvärr vet jag ingen av de andra föräldrarna som delar det intresset eller har förståelse för de som gillar den stilen.
Jag brukar sällan vara osäker i mig själv, men i den här situationen känner jag mig nästan skräckslagen. Men, det är väl bara att ta det som det kommer, och det är ju aldrig fel att knyta nya kontakter med Lillans vänners föräldrar. Vem vet kanske jag hittar någon annan morsa med mörk, sarkastisk humor som gillar jänkare och Eddie Meduza.

bild från google

Och så är det ju presenten. Jag måste köpa en present, och vad köper man åt en fyraåring som inte är ens eget barn? Jag har ingen aning.



Vi var till hälsostationen igen idag för att kolla upp Lillans öra. Det röda hade försvunnit lite i det sjuka örat, men däremot så hade det andra örat också börjat bli inflammerat. Jippi alltså förbannade helvete. Men, vi kom överens om att vänta och se över helgen, och kurera med honungsvatten, saltlösning, örondroppar och vitlök och sedan komma tillbaks på måndag och se om det blivit bättre. Jag vill verkligen inte att hon ska behöva ta en till antibiotikakur, eftersom det resulterar i att hon blir sjuk igen inom en snar framtid. Så, hoppas hoppas det hjälper den mer naturliga vägen den här gången. Min mamma sa att det är det här huset som gör henne sjuk, vilket inte skulle förvåna mig alls, om man tänker på hur unket det luktar i trappuppgången är det nog något som inte står rätt till. Men hur gärna vi än vill flytta så är det inte så bara när det inte finns något att flytta till. Tyvärr. Själv sitter jag med en molande migränhuvudvärk som inte vill ge med sig trots att jag druckit litervis med vatten och tagit flera 1 g panadol, så det är väl något jag får stå ut med idag tydligen.

googlad bild

Uppdatering från vår kokong

Jeu, öronvärken verkar ge med sig, men jag tar det säkra före det osäkra, den här gången och tar inte ut segern i förskott. Ska på till hälsostationen igen imorgon 10.30, för att kolla om Lillans öroninflammation går åt det bättre eller sämre hållet. Det var "akut rött" men inte inflammerat, vet inte riktigt vad det betyder, annat än att det inte är friskt. Som tur är har vi en superbra hälsovårdare som inte tycker om antibiotika, och hon höll fullständigt med mig när jag sa att jag inte vill ha en akuttid till HVC i Smedsby, eftersom de tittar knappt i öronen innan de säger att det är öroninflammation och skriver ut antibiotika. Och jag hatar det. Så jag for till apoteket och köpte örondroppar och värkmedicin, har också använt mig av vitlök som is the shit. Så vi får hoppas det blir bra!

Igår hände också en sak som är en milstolpe i både mitt och Lillans liv, men mer om det i morgon, eftersom det krävs ett helt specifikt inlägg om den kommande händelsen som får mig att känna skräckblandad förtjusning.

Jag har ju också lidit av jackproblem de senaste två åren. I två jävla år har jag sökt efter en snygg vinterkappa med lite 50-tals inspiration. Finns det sådant i stan? Nej, det finns det inte. Kappan jag har nu har jag burit i regn och snö i typ 4 år, och efter att jag fick sy fast ärmen i början av denna säsongen fick jag bara konstatera att det är verkligen dags att hitta en ny kappa. Men jag var nära att ge upp, fram till i förrgår, när jag hittade den. Jackan som jag sökt med ljus och lykta fanns plötsligt där bland klänningar och kjolar på webshopen Daisy Dapper. Den var inte på rea, och den var inte så superbillig som jag velat att den skulle vara. Men jag tänkte mer hållbart, och eftersom den gamla kappan har hållit (och håller ännu) i 4 år, så kommer antagligen den här jackan att hänga med längre. Om jag går och köper något på H&M så är det noppigt och fult innan nästa vinter och jag måste i alla fall köpa en ny, så den här gången tänkte jag långsiktigt, även om det sved i plånboken.

bild från daisy dapper

Här har vi skönheten, och jag är så glad eftersom den här jackan kommer att bli så jävla snygg med byxor med hög midja och lite utsvängda ben, något som inte har funkat med den gamla jackan Och så ville jag ha (fusk)pälskrage. Och så är den ju grön, hur coolt är inte det? 

Klippte just pannluggen också till mer Bettie Page-bangs som jag hade för något år sedan. Tror också att jag kommer att färga håret svart igen, eftersom hur jag än försöker så får jag inte till den rätta röda färgen, det är lättare att matcha kläder med svart hår också, speciellt om man vill ha pastelliga färger på sig. 

Och sist men inte minst så blir det bluestajm på fredag. För en gångs skull kollade jag vad och vem som ska spela på O´malleys inom den närmsta framtiden, och såg till min glädje att den fagra mö ska komma och lira blues på fredag. Kommer att bli fett kul.

Lisa Lystam

googlad bild

öronvärken från helvetet

Ja, det skulle ju bli back to reality idag, efter vad som känns som många veckors ledighet. Skönt på ett sätt, för jävligt på ett sätt. Nåväl, gick och la oss igår kväll och hade svårt att somna, så när Lillan vaknade gråtandes första gången fick jag en otrevlig känsla i kroppen, det är inte ofta nu mera som hon vaknar och är jätteledsen, om hon inte drömt något otäckt. Så efter att jag stoppat om henne och hon somnade igen, släpade jag mig tillbaks till sängen för att försöka somna jag också, och plötsligta bröt ett avgrundsvrål tystnaden, och de dödsföraktade orden "AAAAJ JA HAAR SÅÅ ONT I ÖÖÖÖÖRAAA!!!" skar igenom natten. Oj nej, var allt jag kunde tänka, och så började ruljansen med att försöka hitta på saker som skulle bota Lillans onda öra. Jag hade nästan förträngt hur det är, att ha ett barn med öronvärk, eftersom detta inte har hänt på år och dag, men igår natt togs jag ner på jorden igen. Smokey gick till soffan för att sova, eftersom han skulle till jobbet på morgonen, stackarn, och jag försökte göra allt i min makt för att få Lillan att somna om. Hämtade vatten, mjölk, värkmedicin och banan, läste saga, sjöng vaggvisor och försökte prata lugnande. Här bör påpekas att klockan var ca 02.00, och man kände en liten känsla av uppgivenhet när man fick konstatera att den egna sömnen knappast skulle bli lång den här natten, eftersom jag vet hur den där jävla värken fungerar, som tandsprickning ungefär; när ungen äntligen lugnat ner sig och somnat, kan man räkna med en till två timmars sömn innan det är dags igen.. Så var också fallet förra natten, runt fyra var det dags igen för en timmes hjärtskärande gråt, tröstande och pajande, innan hon somnade på nytt. Så jag känner mig lite groggy för tillfället, och uppgiften att försöka nå fram till hälsostationen för att få lite råd om vad fan jag ska göra är ju inte heller det lättaste. Skulle bli uppringd omkring 12.10, eftersom det var ca 1000 människor före mig som också tydligen har problem, så här lagom tills ledigheten är slut. Jag förstår inte hur det lyckas tajma in sig på det här sättet, efter att vi har varit lediga i två veckor med alla möjligheter att vara sjuk så måste det hända nu, när allt ska återgå till det normala. Nå väl, det är inte så mycket att göra åt, Lillan har varken feber eller andra symtom på flunsa, bara örat som värker, så vi får hoppas det inte blir värre...

googlad bild

lite reklam

I brist på annat så tänker jag göra lite reklam för min begåvade bror som ska snurra skivor (heeeheee) på Brödfabriken/Leipätehdas i morgon kväll. Eftersom jag själv inte har möjlighet att åka och dansa mig sönder och samman på grund av ett fullspäckat schema bestående av bolibompa-häng och godnattsage-läsning, så hoppas jag någon annan kan göra det i mitt ställe, eftersom min bror är så duktig och jag hoppas många söker sig dit.

Så lycka till Viktor, I´m with you in my thoughts :)